Ge oss arbetsro!

Det har har ryktats en tid “att man nere på stan” arbetar på att förbereda omvandlingen av Lunds universitet till en stiftelse. Det skulle vara väl i linje med det fingrande och experimenterande som präglat svensk politik för forskning och högre utbildning sedan 1990-talets början. Vetenskapsrådet har sammanställt en katalog över Reformer inom forskning och forskarutbildning 1990-2007 bland vilka jag på rak arm knappast kan dra mig till minnes någon enda som varit särskilt väl genomtänkt eller kunnat sägas vara odelat till gagn för verksamheten. Mer pengar är ofta ett bra smörjmedel men förstärkning av vetenskapsrådets stöd till nyfikenhetsdriven grundforskning eller förstärkning av fakultetsanslagen har fått stå tillbaka för “löntagarfondsstiftelser” och  “strategisk forskningspolitik”. I sen tid har autonomireformen tillkommit och även dess välsignelser lyser med sin frånvaro. Det är klent beställt med forskningens frihet efter kalla kriget.

Nu är det alltså dags för fler stiftelser. I dagens nummer av Sydsvenskan slås nyheten om att Lunds universitet kan komma att omvandlas från myndighet till stiftelse upp. Intervjun med Rektor Per Eriksson skulle möjligtvis kunna tolkas som lugnande, men kan man lita på Rektor och vad säger han egentligen?

– Jag ser massor av fråge­tecken. Regeringen har förmodligen underskattat komplexiteten i det här.

– Mycket av det som är självklart för en myndighet måste nu regleras i avtal. Det finns en risk att det blir väldigt krångligt.

– Och hur blir det för våra medarbetare när de inte längre är statligt anställda? Hur går det med ekonomin?

– Får vi äga fastigheter? Vad händer med myndighetsutövandet vid tjänstetillsättningar? Och hur blir det med offfentligheten?

– Det är mycket som måste redas ut.

Mitt grundtips är att det inte finns någon som helst anledning att andas ut. Stiftelsebildning skulle säkert öka utrymmet för både yviga utspel, holdingbolag och nya organisationsformer och frestelsen att stoppa fingrarna i syltburken lär snart bli övermäktig.

Hur skulle det vara med lite skadekontroll efter den senaste tidens “reformer” och  arbetsro för oss som arbetar med undervisning och forskning? Det skulle vara bra för verksamheten.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Om det inte vore för att Eriksson är direkt livsfarlig för akademin och en bottenlöst usel akademisk företrädare vars avgång jag offentligt krävt fler gånger i än jag kan räkna så skulle jag kalla detta ett patetiskt pajaseri.

    Kan någon som är klokare än jag är tala om varför denne skojare är en lämplig företrädare för Lund universitet? Det måste finnas något jag missat.