Dödsbringande statsreligion

Den akademiska kulturen är stadd i förändring, i viktiga avseenden till det sämre. Att nostalgiskt blicka tillbaka till en tid när forskningen var fri är poänglöst. Den tiden – före 1970-talet – var knappast någon idyll och präglades av orättvisor och slöseri med mänskliga resurser, symptomatiska för forna tiders akademiska elitism och nepotism. Frågan är snarare vilka nya problem som utvärderingssamhällets genomslag inom forskningen medför och vad som kan göras åt dem.

Det finns många passager i Sven Widmalms artikel i Respons  (http://tidskriftenrespons.se/ur-senaste-nr) som skulle kunna användas som upptakt till en betraktelse över tendenser i tiden vad gäller våra universitet och forskningspolitiken. Men av någon anledning fastnar jag för just denna.  Det är många som känner sig kallade att just nu lämna inspel till den nya forsknings- och innovationspropositionen, men de flesta missar vad Widmalm välformulerat påtalar; att universiteten har blivit ett gigantiskt experiment i teknokratisk styrning.

För en vecka sedan gav sig Bill S Hansson, Per Helander, och Nils-Göran Larsson (HHL), alla verksamma som forskningsledare inom tyska Max-Plancksällskapet, in i diskussionen om den svenska grundforskningen:

Det finns stora problem med grundforskningen i Sverige, såsom stagnation och oförmåga till förnyelse vid universiteten

Det är svårt att inte hålla med. HHL lyfter i artikeln i SvDs nätupplaga fram inavel, professorsinflation, resursfragmentering och byråkratisering som orsaker till problemen för att sedan landa i ett förslag om införande av en sorts Max-Planckinstitut i Sverige som en lösning. Förslaget är säkerligen välment men det är en medicin som skulle dränera universiteten på forskningsmedel, sätta igång en omfattande pengarullning vid forskningsinstituten och därmed ta död på patienten!  Jag och Per Lundberg pekar i vår replik på att den notoriska sammanblandningen mellan forskning och innovation som sedan några år är statsreligion är ett ännu större hot mot den nyfikenhetsdrivna forskningen än de faktorer som HHL nämner.

I flera decennier har nu forskning och utbildning i stora delar av världen utsatts för krav på ekonomisk effektivisering, kommersialisering och målstyrning. Sven Widmalms artikel i Respons kommer väl egentligen inte med så mycket nytt men de sanningar han formulerar så väl behöver ständigt upprepas i den hallelulja-stämning som råder kring strategiska satsningar, innovationer, ekonomistyrning och allehanda ”quick fix”. Institutsvurmandet är en ytterligare utväxt på detta träd och det är naturligtvis speciellt bekymmersamt att Lunds universitets högsta ledning tillhör förespråkarna. I väntan på Margot.

”Universitetet ligger i startgroparna för att ta emot Margot Wallström. (…) Hennes introduktion är planerad till 19-25 april”. Jag undrar om tillträdande ordföranden i universitetsstyrelsen och prorektor som står för introduktionen förberett sig genom att läsa Johan Östlings intressanta intervju med den tyske sociologen Richard Münch i redan nämnda nummer av Respons?  Eller kanske rent av de tre böcker – Die akademische Elite (2007), Globale Eliten, lokale Autoritäten (2009) och Akademischer Kapitalismus (2011)- som Richard Münch publicerat de senaste fem åren. Dessa böcker utgör enligt Johan Östling en generalmönstring av dagens forsknings- och utbildningspolitik. Münch redogör för förvandlingen av ”universitetet från att ha varit ett säte för utbildning och vetenskap under ledning av den akademiska gemenskapen till att bli ett företag som verkar efter ekonomiska principer”.  Johan Östling är forskarassistent i historia vid Lunds universitet och jag kan bara hoppas att han finns tillgänglig för Margot under hennes introduktionsvecka. Münchs slutsatser förefaller ha full bäring på svenska förhållanden och bör föranleda en hel del åtgärder i Lund från vår nya ordförande:

….det är bättre också för ekonomin om vetenskapen får följa sina egna principer.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Per: jo, man kanske kan likna de akademiska utvärderingsinstrumenten vid kvartalsrapporter och vinstmarginaler och annat från företagsvärlden.

    Fast jag undrar, ändå.

    Steven Shapin kastade fram idén att “the ‘managerial ethos’ increasingly being imposed on universities is a misrepresentation of the practices of much innovative industry and that universities ought to welcome, rather than resist, many points of comparison with how sectors of innovative industry actually do manage creative people.” Steven Shapin, The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation, (The University of Chicago Press, 2008), 20.

    Han kanske har en poäng?

  2. I min erfarenhet är inte att fragmentisering av forskningsresurser ett stort problem, även om jag kan tänka mig att det kan vara så på vissa håll. Ett lång större problem är det motsatta fenomenet, att man tror att det är klokt att satsa på jättelika konsortier där en forskningsentreprenör skall sitta i toppen på en organisation med massor av folk som i stället för att driva egen forskning i praktiken blir assistenter till entreprenören. Historiska erfarenheter visar att de flesta genombrotten kommit från relativt små grupper. Även med trubbiga bibliometriska mått tror jag att avkastningen per satsad krona blir mindre, ju större gruppen är. Det finns många skäl till att det blir så. Ett är en form av avtagande marginalnytta. Den tionde doktoranden i gruppen är troligen inte lika bra och får inte lika viktiga frågeställningar som den första. Ett annat skäl är att vetenskapliga framsteg ofta måste ske “seriellt”, dvs ett visst framsteg kan inte ske förrän ett tidigare steg har tagits och smälts. Nixons “krig mot cancern”, en gigantisk satsning på ett specifik problem, ledde inte till några genombrott men jag kan räkna upp massor av viktiga insatser (Arvid Carlssons forskning, upptäckten av magsårsbakterien mm. mm) som gjorts i mycket små grupper. Dessa “spjutspetsar” och all denna “excellens” och “frontlinjeforskning” är ofta identifierad i efterhand, när genombrotten redan gjorts.

  3. mars 21, 2012 | 7:15 f m | Christer Löfstedt

    Sydsvenskan toppar idag med den tragiska jättenyheten “Zlatan flyttar inte hem”med rubrik strax under storleken “Krigsrubrik”. Och när jag slår på radion får jag i “Tankar för dagen” höra en gripande betraktelse över den avlidne koptiske påven. Jag avstår från fler ironiska kommentarer om vetenskap, allmänhet och massmedia.

    Var och en i vetenskapssamhället får väl själv avgöra vad som är en produktiv reaktion på tendenser i tiden.För att inte bry sig bör man nog vara mycket nära pensionen eller redan inne i “den eviga vilan”.

    “An appeaser is one who feeds a crocodile — hoping it will eat him last.” Det är nog bra att reagera åtminstone lite – både på anfallsvapen förklädda till väderkvarnar och på krokodiler. Jag är inte defaitistisk och att förfalla till cynism är en hundhållning.

  4. Arbetsro skaffar man sig nog bäst själv genom att inte fara i taket inför organisatoriska, byråkratiska och forskningspolitiska påfund på nivåer långt från grundforskningens verkstadsgolv. Dessa cervantiska väderkvarnar bekämpas antagligen bäst genom att ignoreras och i stället använda energin till att kläcka briljanta grundforskningsidéer. Sådana överlever alltid i det långa loppet medan forskningspolitiska trender har en livslängd på max ca 10 år. Detta kan kanske verka defaitistiskt, men min personliga erfarenhet efter mer än 40 år vid LU är att forskningsverksamheten och grundutbildningen är förvånansvärt stabila gentemot trender i forskningspolitiken. Däremot är antagligen urholkningen av kraven och prestationerna i skolan, förändrade attityder gentemot vetenskap och ökat inflytande av religionen i det civila samhället mer illavarslande.

  5. mars 20, 2012 | 11:56 e m | Christer Löfstedt

    Har aldrig påstått att allmänheten skulle utgöra något allvarligt (direkt) hot mot den nyfikenhetsdrivna forskningen. Dock tror jag inte att man/kvinna i gemen har koll på vilka forskningspolitiker som väljs eller vilka akademiska ledare som utses. Om vi bara fick lite arbetsro skulle det säkert ordna sig – med allmänhetens stöd.

  6. Kanske allt ännu inte är förlorat dock. De vetenskapliga nyheter som de senaste veckorna haft störst genomslag i massmedia är svaren på varför zebran är randig och varför jättebläckfiskarna har så stora ögon. Det är rent nyfikenhetsdriven forskning och långt från några innovationer och nyttoaspekter. Grundforskning får (ännu?) betydande resurser. Och väcker uppenbarligen gensvar hos den allmänhet som via skattemedel betalar för sådan på kort sikt “onyttig” forskning.

  7. Innovationshysterin blir vi påtagligt översköljda av varje dag, inte minst på LU.

    Kanske mer lömskt subtilt blir vi infekterade av idén om akademin som företag.
    Förutom motsvarigheterna till kvartalsrapporter och vinstmarginaler (h-index och rankningslistor och liknande utvärderingsstrunt) så blir också näringslivssvenskans jargonger allt vanligare. Personalavdelningar blir HR units, olika enhetsledningar blir direktörer och vi ska odla varumärken.

    Det tar aldrig slut.