VR och forskningsfinansieringen

Biologiska institutionen vid Lunds Universitet är en av LUs större institutioner med nästan 300 anställda och en årlig omsättning på ca 280 miljoner. De externa anslagen för vår forskning har under en lång tid uppgått till i runda tal 100 miljoner per år. Med tanke på institutionens storlek förväntar jag mig att den genomsnittliga kvalitén på forskningen inte förändras drastiskt mellan åren och jag skulle därför också förvänta mig ett relativt jämnt tillflöde av forskningsmedel över långa perioder. Antalet anställda och verksamhetens omfattning bör generera en ”medelvärdeseffekt”, dvs med stora ”stickprov” bör man vid varje dragning i anslagslotteriet alltid hamna nära ”rätt” värde.  De senaste åren har vi dock upplevt en påtaglig minskning i tilldelningen av anslag från både VR och Formas och årets utfall som blivit kända de senast veckorna understryker detta med kraft. Dessa förändringar är inte möjliga att hänföra till en plötslig och drastisk sänkning av forskningskvalitén vid vår institution utan måste istället förklaras med förändringar i forskningspolitiken, förändringar i mängden forskningsmedel och hur dessa fördelas.

Universitetens och högskolornas totala intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå har under åren 2008-2012 ökat med 19 % i 2012 års penningvärde, de externa intäkterna med hela 21 % (Universitetskanslersämbetet Rapport 2013:7). Denna positiva utveckling återspeglar sig inte i ökad tillgång på forskningsresurser vid Biologiska institutionen och vad gäller vår tilldelning från VRs öppna utlysning är utvecklingen den motsatta:

  • 2012 sökte vi 262,5 miljoner, tilldelningen blev 49,6 miljoner (18,9%). Av 49 ansökningar beviljades 15 (30%).
  • 2013 sökte vi 297,8 miljoner, tilldelningen var 23,1 miljoner (7,7%). Av 46 ansökningar beviljades 8 (17,3%).

Beviljningsgraden för Biologiska institutionen är i och för sig ändå hög jämfört med VRs genomsnitt – men så har det varit länge historiskt sett. Inom den ekologiska delen av nuvarande institutionen har vi under långa perioder legat på mellan 25 och 30% beviljningsgrad och om inte vår relativa kvalité plötsligen rasat så är detta vad man kunde ha förväntat sig även i år. Förbrukning av VR-medel vid institutionen under 2013 kommer att bli cirka 45 miljoner vilket stödjer min uppfattning att en ”normal” tilldelning borde ligga på 45-50 miljoner.

Någonting har emellertid hänt och konsekvenserna är dramatiska. Redan 2012 var det flera av våra internationellt väletablerade och högpresterande forskare, trogna ”kunder” hos VR, som inte fick anslag. I år var antalet som blev utan anslag ännu högre. Någon som hade fallit ut systemet tidigare lyckades visserligen komma tillbaka men tendensen är tydlig: högt meriterade och väl presterande professorer i åldern 50+ förlorar i många fall sina VR-anslag i den rådande konkurrensen. Vi får därmed ett antal personer på lönelistan som saknar medel för att kunna bedriva forskning. Detta är dåligt använda resurser.

Även bland de yngre sjönk framgången i jämförelse med de senaste åren. Under de kommande åren kommer de forskare som fått avslag under 2012 och 2013 – men som ”normalt” borde ha fått utdelning – att konkurrera med de forskare som redan tidigare stod i tur att söka anslag 2014 och 2015. Vi kan således förvänta oss ännu sämre procentuellt utfall under kommande år om inte beloppen som fördelas (i vad som tills helt nyligen var) VRs ”stora utlysning” ökas kraftfullt. Det behövs en ordentlig återställare, en ökning till 3-4 gånger årets belopp för att begränsa skador som redan är ett faktum.

Vad som är en rimlig beviljningsgrad kan naturligtvis diskuteras men klart är att den nuvarande siffran parad med de små genomsnittliga anslagsbeloppen förändrat forskningens förutsättningar och påtagligt försämrat arbetsförhållandena vid en institution som vår.

  • Vad räcker ett årligt VR-anslag på 700 000 till i dagens kostnadsläge?

De nominella satsningarna på forskning och forskarutbildning i Sverige må ha ökat sedan 2008 men anslagens köpkraft har de facto urholkats dramatiskt, exempelvis genom att stipendier på statsbudgetmedel inte längre får användas för försörjning av post docs samtidigt som utbildningsbidragen tagits bort som försörjningsform för forskarstuderande vid Lunds universitet. Tillkommer så principen om ”full kostnadstäckning” som innebär att 1/3 av köpkraften omedelbart kan räknas bort. Att de externa anslagsgivarna, i synnerhet de statliga, bidrar till de institutionsgemensamma forskningsomkostnaderna är väl i och för sig inget konstigt och kan motiveras och försvaras på principiella grunder, men att forskningsråden (och de privata finansiärerna) skall tvingas bekosta universitets centrala excesser är svårsmält.

Den låga beviljningsgraden har fått en rad katastrofala följder:

  • Peer review systemet hotas. Var hittar man ojäviga, kompetenta granskare när beviljningsgraden ligger på 10-15%? I det system som tillämpats och tjänat oss förhållandevis väl under många år har beredningsgruppernas ledamöter hämtats bland de forskare som finansieras av VR. Om beviljningsgraden sjunker ytterligare finns inte många ”peers” att rekrytera för granskningsuppdragen.
  • Transaktionskostnaderna (den tid som läggs ner på att söka pengar, granska, avslå och bevilja ansökningar och att driva ”politik” kring rådets verksamhet) blir betydande i förhållande till anslagen och deras mervärde för forskningen. När överstiger kostnaderna för utdelning kvalitetsvinsterna som görs genom att forskningsmedel fördelas efter extern granskning och i konkurrens? Har vi kanske rent av redan passerat den brytpunkten?
  • Satsningen på yngre forskare riskerar bli mycket kortsiktig eftersom sannolikhet att få förnyat anslag när vederbörande blivit några år äldre är låg. Att satsa 1/3 av anslagen på yngre forskare bygger problemen för framtiden. Anslag till yngre forskare kan sökas upp till 7 år efter disputationen. För den framstående doktorand som disputerar vid 30 års ålder och får ett anslag vid 35 så räcker dessa pengar till 40 års ålder. Därefter hägrar 27 år som forskare tills pensionen infaller, 27 år med ständig kamp för krympande medel.  Hur ser modellen ut som ligger till grund för dimensionering av VRs olika utlysningar?
  • VRs öppna och fritt sökbara ”stora utlysning” krymper samtidigt som fantasifulla summor pengar styrts över till olika ”strategiska” satsningar. Detta leder till en stor ryckighet i anslagstilldelningen vid en forskningsintensiv institution. En viss forskningsmiljö/forskargrupp kan vara välfinansierad ena året för att nästa år sakna anslag. Flera dragningar i det stora lotteriet med många medelstora anslag leder sannolikt till högre kvalité än ”strategiska satsningar” med ett fåtal jättevinster. Jag är vän av mångfald och det är bra att det finns olika typer av finansiärer och anslag, både stora och små. Det är bra att det finns anslag att söka både för forskningskonsortier, etablerade forskargrupper, enskilda forskare i karriären och nydisputerade. Men forskning är en långsiktig verksamhet och de senaste årens ryckighet i finansieringen liksom urholkning av rådens öppna utlysningar är förödande. Om målet är att skapa ökad kvalité så är det mesta i den rådande forskningspolitiska trenden feltänkt.

Att VRs anslag till yngre forskare bara tillåter finansiering av ¾ av kostnaden för en tjänst är ett exempel på ett annat problem som dock platsar i denna klagosång. I värsta fall kommer den framgångsrike yngre forskaren att uppfatta sig själv – och uppfattas av andra – som en belastning för den mottagande institutionen. Att frigöra resurser för att kunna ta emot en yngre forskare kan i värsta fall innebära att äldre, erfarna och alltjämt produktiva forskare/lärare måste sägas upp. Vad ger det för signal om framtiden för den åldrande yngre forskaren? Och varför skall en statlig forskningsfinansiär som VR få ställa tvingande krav på medfinansiering som innebär att vi på en universitetsinstitution måste ta andra finansiärers bidrag i anspråk för att bekosta VR-projekten?

Lösningen då? För att trygga ett gott klimat för universitetsforskningen i Sverige krävs en kraftfull förstärkning av resurserna till VRs ”stora utlysning”. Detta kan ske genom att de aviserade tillskotten till forskningsfinansiering under de kommande åren styrs hit istället för till olika specialsatsningar och innovationsprojekt som fått växa ohämmat under senare år. Alternativt måste befintliga medel återföras från olika specialsatsningar till den stora utlysningen:

VRs stora utlysning bör tillsammans med fakultetsanslagen vara grundbulten i finansieringen av den nyfikenhetsdrivna forskningen i Sverige.

 Semlor utan innovationer

 

Ps. För säkerhets skull måste jag kanske tillfoga att jag själv är relativt framgångsrik,  stadig ”VR-kund” sedan 1980-talet och lyckligt lottad även i 2013 års utdelning. Även den lyckligt lottade bör dock med lätthet kunna se systemets avigsidor. Av en forskare krävs ju normalt att kunna hålla mer än en tanke i huvudet  samtidigt. Ds

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Intressant inlägg, instämmer i mycket. Det är spännande att få en insyn i åsikterna hos en professor vid LU som inte är kopplad till medfak.

  2. Vi har ju en informell ”universitetsminister”, dvs statssekreteraren, när ministern Jan Björklund helt ägnar sin tankekraft åt ungdomsskolan. Man undrar ibland vad Peter Honeth egentligen håller på med? Vilken agenda har han och regeringen? Först var det cirkusen kring utvärderingssystemet, där det av UHÄ framtagna och förankrade förslaget kastades och ett nytt presenterades i form av en PowerPoint. Sedan var det en undermålig utredning om stiftelser. Och nu visar resonemanget ovan att regering, minister och statssekreterare håller på att underminera Sveriges forskningssystem. Som under många årtionden varit berömt i världen, för en så liten nation. Har de någon dold agenda som vi inte kan se? Eller är det bara megaschabbel på högst nivå?

  3. Jag håller med Christers åsikter om finansieringssituationen. Hans åsikter delas även av många andra (som jag) som sitter på VRs beredningsgrupper och bland de som är anställda på VR. Årets ovanlig dålig tilldelning och efterföljande dålig beviljningsgrad är en direkt följd av regeringens krav på riktade satsningar – ett krav som kom utan extra medel till dessa satsningar. Resultatet var en kraftig minskad tilldelning till alla beredningsgrupper, inte bara de biologiska (som en e-post växling jag gjorde med andra beredningsgrupper understryka). I år hade beredningsgruppen Organismbiologi ca. 2,3 mkr att dela ut på 44 ansökningar från ”unga forskare”, och ca. 7,8 mkr att dela ut på 65 ansökningar för projektbidrag. Deprimerande lite pengar. Särskilt om man tänker på allt arbete vi lade ner under semestern för att läsa dessa ansökningar – det känns nästan meningslös. Och känslan av meningslösheten minskar inte om man tänker på vilken fantastisk forskning bedrivs i Sverige och hur många riktig bra ansökningar vi var tvungna att neka pengar till. Vi på beredningsgruppen var förfärad över denna bedrövlig situation. Jag var inte ensam att undra när det skulle blir min tur att förlora mitt anslag… Vi alla förstod att ”the writing is on the wall”.

    Själv tycker jag att det är dags för en samlad revolt mot regeringens vansinnig fixering med ”centres of excellence” och riktade ”strategiska” satsningar – ”assault funding” som jag brukar kallar det. Trots att vi på syngruppen har haft fördelar av liknande tänker från andra håll. Bästa sättet att få högsta vetenskaplig utdelning från landets samlad forskningskraft är en satsning på vanliga forskargrupper av hög kvalitet med 1-2 PIs och några yngre forskare. Det kräver en fortsättning av den gedigna ”peer-reviewed” systemet som alltid har lämpats av VR, FORMAS m.m. fast med en betydlig ökad tilldelning från regeringen. I dagens forskningsklimat är enda sättet att uppnå detta en ändring av tilldelningsprinciperna. Vi borde har färre dyra riktade satsningar och istället stödja flera och billigare forskargrupper. Jag är övertygad om att det skulle leda till en markant höjning av Sveriges forskningskvalitet och skapa en framtidsförtroende hos våra unga forskare.

  4. Nej. Inte deprimerande. Den reaktionen leder inte framåt.

    Men ett mycket gott skäl att försöka ändra på sakernas tillstånd. Det går att manövrera framgångsrikt också i ”Spegellandet”. Att springa fortare när alla andra också gör det är kanske ingen lösning. Då blir du ändå kvar på samma relativa plats. Bättre kanske då att försöka tyda kartan och hitta genvägar?

  5. Deprimerande.