Elit hit och dit – lite ödmjukhet skadar inte

Utbildningsminister Jan Björklund skrev i Dagens Nyheter den 30/8 om regeringens satsning på s k elitforskning i den kommande forsknings- propositionen. Min kommentar i form av en bloggpost här på Spegellandet har nu legat på min dator i nästan en vecka. Jag har tvekat att publicera eftersom mina tankar i ämnet skulle kunna uppfattas som gnälliga:

–       Här aviserar högste chefen mera pengar till forskning och så knorrar en enkel prefekt över anslaget!?

Men även om utspelet säkert är välment och andas ”mera pengar” så känns retoriken redan i förannonseringen ”tröttsam”. Och delar av inriktningen kan nog på mycket goda grunder ifrågasättas. Risken för ännu mera strategisk forskningspolitik, nobelpristävlan, utvärderingsraseri, pseudokvantiteter och randvillkor är mer än överhängande , kanske rent av redan en realitet.

Den som inte orkar ta sig igenom min långa bloggpost om utbildningsministerns våta drömmar som jag nu publicerar  kan kanske nöja sig med Henrik Berggrens kortversion på samma tema i DN idag (http://www.dn.se/nyheter/jan-bjorklunds-forskningspolitik-ar-humbug?a=) och få en roligare historia på köpet:

 Enligt vanligtvis otillförlitliga källor fanns det en gång i tiden planer på att införa gondoler på Fyrisån i Uppsala.

Frågan diskuterades livligt i kommunfullmäktige men mötte opposition på grund av kostnaderna. Då reste sig en slättbonde och förklarade att han hade en enkel lösning:

– Jag tycker vi skaffar en av varje kön och låter naturen ha sin gång.

Denna gamla historia rann för mig när jag läste Jan Björklunds debattartikel om regeringens forskningspolitik i förra veckan (DN 30/8).

När jag kämpat mig igenom den floskulösa retoriken insåg jag nämligen att vår forskningsminister är lika obekant med forskning som ovan nämnde Uppsalabonde var med venetiansk vattentransport.

I denna inledning och i några därpå följande stycken ger Berggren uttryck för samma skepsis som jag själv utvecklar nedan. Så vad skrev alltså Björklund i DN? Jo:

Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte varit fint att satsa på ”elit”.

Hur lång tid är ”lång tid”? Erlanders forskningspolitik var nog förhållandevis framgångsrik. För sin tid. Och en hel del ”elit” genererades. Även före socialdemokratins inträde på scenen var svensk forskningspolitik – om det nu är forskningspolitiken som bäddar för de vetenskapliga bedrifterna – internationellt sett framgångsrik. Jag tänker på exempelvis Linné och hans lärjungar, jag tänker på Fries, Agardh, jag tänker på alla av svenska kemister upptäckta grundämnen. Men det var ju länge sedan. Mycket länge sedan. Långt före den strategiska forskningspolitikens tidevarv. Oavsett om forskningspolitiken (med eller utan inslag av jantelag) varit socialdemokratisk eller folkpartistisk så har politikerna i några decennier nu varit ganska överens om att forskarna skall ”klämmas åt” för politikerna vet bättre än forskarna hur bra forskning skapas.

Jan Björklund räknar upp fyra inslag i den nya propositionen som alla bör synas i sömmarna:

1. Elitprogram för yngre forskare. Ska vi locka de skarpaste individerna till en forskarkarriär och förmå dem att vilja stanna där måste förutsättningarna vara goda. För yngre forskare måste det finnas tydliga karriärvägar och möjligheter att bygga upp sin egen forskning. Det handlar om att forskarna ska kunna pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare.

Någon måste ha utrustat utbildningsministern med en ovanligt kraftfull kristallkula. Det är inte alltid så självklart i ett tidigt skede vilka som utgör ”de skarpaste individerna”, ”de allra bästa forskarna”, ”de allra duktigaste forskarna”. Av skrivningen att döma finns dessa -”de allra bästa” -dessutom utanför den krets som idag slår in på forskarspåret eftersom de i framtiden skall ”lockas”. Räcker det inte med en uttalad ambition att satsa på de bästa yngre forskarna? Jag tror (rent av vet) att om man alltför självsäkert plockar ut ett mycket litet fåtal så är risken stor att man missar ett stort antal andra begåvningar. Och med säkerhet kommer några av ”de allra bästa” i historiens ljus visa sig vara blindgångare. Däremot bör väl samarbete med tidigare handledare som så duktigt fostrat de allra bästa i nästa generation uppmuntras? Inte misstänkliggöras.

Därför ska de allra duktigaste yngre forskarna kunna få ta del av ett nytt elitprogram som skapas hos Vetenskapsrådet. För detta kommer regeringen att föreslå 50 nya miljoner kronor per år. Vetenskapsrådet förutsätts använda lika mycket av sina befintliga anslag. Forskningsprojekt sträcker sig oftast över ett antal år. Det innebär att Sverige under en tioårsperiod satsar närmare en miljard kronor enbart som stöd åt de allra duktigaste yngre forskarna.

För min del tror jag mer på fler ”dragningar i lotteriet” med något mindre vinster. Medelvärdet kommer då att närma sig ”det rätta värdet”. Jag är inte säker på att just rekrytering av ”de allra bästa” är det nuvarande systemets akilleshäl!  Sedan har vi det förargliga problemet att vi alla blir äldre, även de yngre forskarna. Förr i tiden gick gränsen för ”yngre” någon stans i 40-årsåldern och vid docentkompetens. Efter 40 skall de konkurrera om resurserna med framtidens yngre forskare. Det kräver en genomtänkt dimensionering av systemet inklusive funderingar om vilken andel som skall sorteras bort på varje steg i karriären.

 2. Rekrytering av internationella forskare. Forskning är en internationell verksamhet – både kunskap och individer förflyttas snabbt över gränser. För att skapa bästa möjliga forskning i Sverige måste vi kunna locka duktiga utländska forskare hit. Sveriges andel av världens befolkning är drygt en promille. Det betyder att långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige. 250 miljoner kronor per år föreslås för att landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten, och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Regeringen satsar därmed närmare 2,5 miljarder kronor under en tioårsperiod till detta.

Denna satsning skrämmer mer än den inger tillförsikt. Om forskning är en internationell verksamhet och antalet duktiga forskare är konstant så rör det ju sig om ett nollsummespel och därmed är utbildningsministerns internationella retorik ett utslag av nationellt snarare än internationellt tänkande. Om Sverige rekryterar fler av de allra bästa så lär dessa minska i omvärlden. Erfarenheten av rekrytering av utländska ”primadonnor” vid exempelvis medicinska fakulteten i Lund är nog inte heller så god. Skall vi rekrytera utifrån så skall vi främst rekrytera ”yngre” som ges en möjlighet att växa och etablera sig i Sverige. Vad gäller Rektorernas förmåga att framgångsrikt ”handplocka” är jag gränslöst skeptisk – och kritisk. Rekryteringar skall definitivt INTE göras av Rektorer som i dagens akademiska system i tilltagande utsträckning tycks rekryteras utanför forskarsamhället.

3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.

– Detta låter faktiskt ganska bra – men stryk ”eliten”! Naturligtvis skall resurserna fördelas dit där de gör bäst nytta. Satsa mer pengar på de forskare som rankas högst i Vetenskapsrådets vanliga utlysning.

Det behövs ingen särskild ”elitsatsning” med en uppsättning besvärande randvillkor. Inga nya utvärderingar. Däremot behövs ett strategiskt tänkande på de svenska universitetsinstitutionerna för att den externa forskningsfinansieringen inte skall resultera i en spretig sammansättning av ett antal individualister med ringa intresse för undervisning och den tredje uppgiften….. Det går att vända på nästan allting!

 4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. En stor del av statens forskningsanslag, mer än 13 miljarder kronor per år, går direkt till landets universitet och högskolor.

Men det måste finnas ekonomiska incitament för forskare och lärosäten att sträva efter högre kvalitet. Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras. Därför ska forskningsmedlen fördelas utifrån kvalitet. Den forskning som får internationellt genomslag ska belönas, liksom den som förmår attrahera medel också från andra finansiärer.

Jag har aldrig riktigt förstått hur ett sådant system förväntas fungera i praktiken. Det som är sämre förväntas att bli bättre genom att pengarna omfördelas så att de som är bra får mer och de som redan är dåliga får mindre? Jag är ingen vän av ekonomistyrning av offentlig verksamhet (men den första att påtala att vi skall vara aktsamma med skattebetalarnas pengar). Nej, fördelning av medel bland universitet och högskolor är i stora stycken politiska beslut. Exempelvis bör med största säkerhet en del mindre högskolor läggas ner och om man ser till vårt ämne – biologi – så borde antalet lärosäten med biologiutbildning aldrig ha fått växa till dagens antal. Utsvältning genom ekonomistyrning är ingen bra metod. Och de stora universiteten bör vara systemets grundpelare. Nedläggning av biologin i Lund ingår inte i mitt framtidsscenario.

 En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier. På så sätt driver vi på för högre resultat.

I Jan Björklunds skrivning anar jag genast bruket av ”bibliometri”, ”genomströmningsstatistik” och andra metoder för att försöka omsätta kvalitét (ett komplicerat mått) i förenklade kvantitativa mått. Pseudokvantiteterna igen! (se exempelvis s http://allmanmedicinbd.se/2011/04/29/s-e-liedman-hets-isbn-9789100125240-att-mata-pseudokvantiteter-for-att-styra/). Beteckningen är träffande. Googla gärna ”pseudokvantiteter” eller rent av läs Hets av S E Liedman (ISBN: 9789100125240). Boken behandlar förtjänstfullt många av problemen med att mäta kvalité. Däremot levererar den – lika lite som Jan Björklunds DN inlägg – några övertygande lösningar.

– Vågar man hoppas att regeringen i själva forskningspropositionen lägger det partipolitiska tjattret åt sidan och hamnar mera rätt?

Uncategorized 4

Fel perspektiv

Diskussionen inom Lunds universitet om Rektors engagemang i Medicon Village beskrivs i måndagens Sydsvenska som en motsättning mellan å ena sidan ”en innovationsdriven universitetsledning som fångar chanser när de dyker upp. På andra sidan en stor och traditionstyngd organisation som vill vrida och vända på alla frågor innan beslut fattas”. Från min synpunkt sett är detta inte en korrekt beskrivning av motsättningen. ”Fångar chanser” låter positivt, ”stor och traditionstyngd” låter negativt. Jag bjuder inte på de valörerna. Problemet är inte Per Erikssons intresse för innovationer utan hans bristande kunskaper om och respekt för universitetets kärnverksamhet och väsen. Det är oftast välgörande med lite friska fläktar och man skall försöka fånga tillfället men Rektor drar fram som en bordsfläkt i en omonterad frimärkssamling. Dyrgripar eller trivialiteter kvittar lika. Bara det snurrar.

Jag tycker det är bra med innovationer och jag vill gärna medverka till att all cancer kan botas och helst inte uppkommer alls. Stiltje är inte bra men ändå bättre än att drivas av vinden i fel riktning. Rågången måste vara klar mellan universitetet och de kommersiella intressena och fakulteternas olika uppdrag måste respekteras. Tekniska högskolans näringslivsorientering, medicinarnas uppdrag att bota, och naturvetares och humanisters fokus på nyfikenhetsdriven forskning, kritisk analys och bildning måste kunna samsas. De olika verksamheterna har olika förutsättningar och man tillvaratar dem bäst genom att tydliggöra detta. Alla kan vi bidra med perspektiv på sjukdom och hälsa. Även juristen och samhällsvetaren. ”Fitness” har inte riktigt samma betydelse för biologen som för medicinaren, men i de flesta naturvetare bor också åtminstone en liten humanist och även bland humanister finns en och annan botanist och entreprenör med miljöengagemang. Forskning och innovation är emellertid olika verksamheter och den tilltagande sammanblandningen är både oroande och förvirrar. Forskningen och utbildningen skall däremot följas åt.

Jag tror det går ganska bra att komma överens så länge inte alltför mycket makt samlas på ett ställe. Universitetet skall styras kollegialt av personer som har kunskap om och förståelse för universitets uppgifter och verksamhet. Toppstyrning och vurmande för vad som kallas ”professionellt ledarskap” är hot mot universitetet. Däremot skall vi ha en professionell administration som servar verksamheten. Nära verksamheten. Så nära som det låter sig göras. I ledningen för ett stort och mångsidigt universitet krävs mycken pluralism, stor lyhördhet och respekt för de professionella medarbetarna.

Och måste jag välja så är det bättre med ett mindre universitet som sysslar med universitetets kärnuppgifter än ett stort universitet där utbildning och forskning marginaliserats till förmån för innovationer och politiska utspel i tiden. Traditionen tynger inte universitetet, tvärtom är traditionen en tillgång när fläkten snurrar som värst.

Det gick som sagt snabbt när det tecknades hyresavtal med Medicon Village. Sydsvenskan skriver:

– Man var beroende av de villkor som bankerna satte upp. Vi vägde för och emot och kom fram till att vi committar oss (sic! min markering) här. Vi vill ju alla ha mer tid, men ibland finns det inte mer tid, säger rektor Per Eriksson.

Vid den tidpunkten var det inte klart hur dyrt det skulle bli att anpassa lokalerna, vilka som ville flytta eller vilken utrustning Astra Zeneca skulle lämna efter sig. Ledningen valde att ta risken.
– Vi visste inte alla detaljer och det var inte avgörande. Det fanns riskkapitalister och fastighetsägare som ville klippa hela anläggningen och vi hade alternativen att antingen ta möjligheten eller inte göra det. Vi hade inga förutsättningar att göra djupare analyser än vad som gjordes, säger han.

Utan djupare analyser: Jag anser att det inte tillhör universitetets åtaganden att agera som en spelare på ”riskkapitalmarknaden”. (För övrigt kan man fundera över vad det är för skillnad mellan kapital i största allmänhet och riskkapital? Mellan kapitalister och riskkapitalister? För båda handlar det väl om att i slutändan tjäna pengar. Vilket ju i och för sig är helt OK i min värld. Som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel.

Skillnaden är kanske vem som betalar om det inte går så bra?

Uncategorized 2

Obetald annonsplats

Påmindes av en kollega om existensen av en (annan) intressant Blogg: Lundaprofessorn.  Den har dock den stora bristen att här framförs analyser, åsikter och påståenden anonymt. Anonyma påståenden är antagligen lättare att nonchalera. Och de bidrar inte till ett öppet samtalsklimat där synpunkter ges och tas. Men jag kan ha fel. Kanske tillhör ”Lundaprofessorn” de 40 % som enligt den genomförda medarbetarenkäten är rädda för repressalier? Det verkar dock vara hög sanningshalt och i allmänhet träffande analyser och då borde det väl vara mycket högt i tak på ett universitet? Eller kanske är professorn befordrad på lösa grunder? Var och en sin egen professor. Jag känner inte igen hen på bilden men det är en rad läsvärda sågningar som presenteras:  Besök alltså Lundaprofessorn för intressanta inspel!

Uncategorized 3

Tur med vädret

Fick på fakultetens ledningsråd i tisdags ta del av preliminär information rörande 2013 års budget. Fakultetens tilldelning för grundutbildning minskar med 4,3 miljoner och fakultetsanslaget (forskning och forskarutbildning) minskas med 5 miljoner genom omfördelning till andra fakulteter. Siffrorna kan jämföras med ökningen av utgifterna centralt (”Rektor”) som förväntas uppgå till drygt 10 miljoner.  Mycket omfördelningar på gång.

Vad gäller Biologi motsvarar neddragningarna i runda tal två hela lärartjänster. Jag har inte räknat så noga. Samtidigt gick lönekostnaderna vid institutionen upp med ca 8 % som en följd av avtalet i november 2011. Ny lönerevision följer i höst. Vi kan dock trösta oss med förväntad uppräkning av statsanslaget med 0,57% nästa år (den s k Pris och Löne-Omräkningen). Vad denna siffra, NOLL KOMMA FEMTIOSJU PROCENT, har att göra med de verkliga pris- och löneökningarna vet jag inte men den motsvarar i alla fall inte de ökade kostnaderna som följer av pris- och löneökningar. Principen om ”Full kostnadstäckning” gäller inte i den här änden av systemet! Istället förväntas vi nog forska fortare, publicera kortare, föreläsa om mer på kortare tid – och attrahera ännu smartare studenter som klarar sig utan undervisning.

Vad gäller GU kan naturvetenskapliga fakulteten dock glädja sig åt 18 nya helårsstudieplatser för meterologiprogrammet.

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Uncategorized Kommentarer inaktiverade för Tur med vädret

”Jag vaknade och så var den dagen förstörd”

-sa Ronny Eriksson, pessimistkonsult i skojeribranschen. Antagligen vaknade han i Piteå och inte i Lund men annars så kändes det ungefär så att slå upp Sydsvenskan på lördagsmorgonen och ta del av Cecila Nebels initierade genomgång av turerna kring universitetets engagemang i Medicon Village, Miljoner för tomma lokaler. Lunds Universitets ledning har sedan några år också en fot eller två i en allvarligare gren av skojeribranschen. Som universitetsanställd är det lätt att hålla sig för skratt.

Sydsvenskans artikel tillförde i och för sig inget nytt för den som  genom deltagande i olika prefektråd och seminarier och genom kontakter med kollegor kunnat ta del av informationen löpande. Det ytterst olämpliga i att universitets högsta ledning sitter på flera stolar samtidigt och att Carl Borrebeck i sin egenskap av vicerektor förhandlar med Medicon Village om villkoren för flytt av den egna forskargruppen till Astra Zenecas gamla lokaler har påpekats många gånger internt. Men rektor Per Eriksson tycker enligt Sydsvenskan uppenbarligen inte att detta är något problem:

– Vi har inga synpunkter på hur framgångsrik man är. Det säger Per Eriksson rektor för Lunds universitet apropå vice rektor Carl Borrebaecks många roller.

Sydsvenskan påtalar att Carl Borrebaecks många engagemang diskuterades även när han rekryterades till vice rektor med ansvar för innovationsfrågor:

– Det jag sade då är att ”problemet är inte att vi har en Carl Borrebaeck som både är framgångsrik forskare och som har startat företag med stor framgång. Problemet är att vi inte har hundra till”, säger Per Eriksson.

Håhåjaja: En räcker och blir över!

Carl Borrebeck är säkert en förträfflig forskare och entreprenör men att varken vicerektor Borrebeck eller rektor Eriksson inser det förkastliga i att en person som har så många egenintressen i Medicon Village-projektet ansvarar för universitetets engagemang, inklusive de ekonomiska aspekterna, är ytterligt betänkligt. Frågan är kanske inte av juridisk natur men dess moraliska sidor räcker för att hissa pestflagg. Vad jag förstår underhandlar också den företagsamme Borrebeck med Knut och Alice Wallenbergs stiftelse om satsningar på forskningsutrustning vid Medicon Village av stort intresse för hans egen grupp. Jag undrar om dessa diskussioner förs å universitetets vägnar eller vem vicerektorn representerar i det fallet? Wallenbergstiftelsen är en mycket betydande finansiär av svensk forskning och som jag förstått det är utdelningen till olika ändamål baserad på en blandning av vetenskaplig kvalitetsgranskning och politiska förhandlingar mellan stiftelsen och universiteten. Det är allvarligt om en i och för sig framstående forskare använder sin position som vicerektor för att styra resursströmmarna i den egna verksamhetens riktning.

Medicon village, denna välutrustade guldkalv som ställdes till LUs förfogande genom fiffigt agerande av superförhandlaren Allan Larsson, rektor Per Eriksson och vicerektorn tillika entreprenören Carl Borrebeck kan i själva verket om det går illa – i likhet med ESS – bli ett svart hål som slukar mycket av universitetets resurser de kommande åren.

I Sydsvenskan den 3 juni kan man också läsa att ”Rektor har lovat att extra kostnader inte ska belasta fakulteterna”. Detta är ett uttalande helt i Per Erikssons stil. Om det blir merkostnader, om projektet kostar mer än det inbringar, var skall då pengarna för att bekosta utgifterna tas ifrån? Antagligen menar rektor att han i så fall har tänkt att betala ”centralt”, exempelvis genom att lägga kostnaderna i ”surhålet”, det underskott på flera hundra miljoner som rektor med universitetsstyrelsen bistånd gett sig själv rätt att skapa på det centrala kostnadsstället. Trots försök från tjänstemännen att hålla rektor i örat är han redan inne och skapar underskott under nästa rektors mandatperiod. Rektor väljer också medvetet eller omedvetet att bortse från att alla de pengar som förslösas på central nivå egentligen tillhör fakulteterna och institutionerna och hade kunnat fördelas till dessa. Rektor har inga egna pengar, bedriver ingen forskning och ingen undervisning. Pengarna tillhör universitetet, dess fakulteter, institutioner, forskare och studenter. Alla onödiga kostnader belastar alltså fakulteterna. Direkt – eller indirekt genom att det finns mindre pengar att fördela sedan rektor gjort sitt i riskkapitalbranschen.

I senaste numret av LUM (Lunds Universitets Magasin nr 5 2012) rapporteras om utfallet av den stora medarbetarenkäten. Mycket är bra men annat är alarmerande dåligt:

Mer än var tredje har svårt att slappna av på fritiden och har ofta oroande tankar. Hälften är för trötta när de kommer hem för att göra de saker som de skulle vilja göra.

Som sagt, jag vaknade och så var den dagen förstörd……

Över 40 procent är inte heller säkra på att de kan uttrycka sina åsikter utan att det får negativa konsekvenser för dem.

Nu hoppas jag i och för sig – för egen del – att de 40 procenten har fel men är detta månne ändå förklaringen till att dekanerna ännu inte krävt rektors och vicerektors avgång? Trots att Rektor så flagrant nonchalerade dekanerna och mot deras vilja undertecknade hyreskontraktet på 60 miljoner kronor för lokaler i Medicon Village?

För varje dag som går blir jag allt mera övertygad om att det största arbetsmiljöproblemet vid Lunds universitet för närvarande utgörs av dess högsta ledning. Om inte medarbetarenkäten ger belägg för detta så måste det bero på att ca 50% inte svarade på enkäten! Av ”rädsla”. Eller av ”uppgivenhet”. Över 60% (av de som svarade) anser att beslutsfattarna inom LU inte lyssnar på deras idéer och förslag. 40+60=100!?

När nu väntan är över och Margot äntligen kommit hoppas jag därför att hon tar tag i detta med kraft, fattar tyglarna och städar upp i ledningen.

Uncategorized 3

Ge oss arbetsro!

Det har har ryktats en tid ”att man nere på stan” arbetar på att förbereda omvandlingen av Lunds universitet till en stiftelse. Det skulle vara väl i linje med det fingrande och experimenterande som präglat svensk politik för forskning och högre utbildning sedan 1990-talets början. Vetenskapsrådet har sammanställt en katalog över Reformer inom forskning och forskarutbildning 1990-2007 bland vilka jag på rak arm knappast kan dra mig till minnes någon enda som varit särskilt väl genomtänkt eller kunnat sägas vara odelat till gagn för verksamheten. Mer pengar är ofta ett bra smörjmedel men förstärkning av vetenskapsrådets stöd till nyfikenhetsdriven grundforskning eller förstärkning av fakultetsanslagen har fått stå tillbaka för ”löntagarfondsstiftelser” och  ”strategisk forskningspolitik”. I sen tid har autonomireformen tillkommit och även dess välsignelser lyser med sin frånvaro. Det är klent beställt med forskningens frihet efter kalla kriget.

Nu är det alltså dags för fler stiftelser. I dagens nummer av Sydsvenskan slås nyheten om att Lunds universitet kan komma att omvandlas från myndighet till stiftelse upp. Intervjun med Rektor Per Eriksson skulle möjligtvis kunna tolkas som lugnande, men kan man lita på Rektor och vad säger han egentligen?

– Jag ser massor av fråge­tecken. Regeringen har förmodligen underskattat komplexiteten i det här.

– Mycket av det som är självklart för en myndighet måste nu regleras i avtal. Det finns en risk att det blir väldigt krångligt.

– Och hur blir det för våra medarbetare när de inte längre är statligt anställda? Hur går det med ekonomin?

– Får vi äga fastigheter? Vad händer med myndighetsutövandet vid tjänstetillsättningar? Och hur blir det med offfentligheten?

– Det är mycket som måste redas ut.

Mitt grundtips är att det inte finns någon som helst anledning att andas ut. Stiftelsebildning skulle säkert öka utrymmet för både yviga utspel, holdingbolag och nya organisationsformer och frestelsen att stoppa fingrarna i syltburken lär snart bli övermäktig.

Hur skulle det vara med lite skadekontroll efter den senaste tidens ”reformer” och  arbetsro för oss som arbetar med undervisning och forskning? Det skulle vara bra för verksamheten.

Uncategorized 1

Dödsbringande statsreligion

Den akademiska kulturen är stadd i förändring, i viktiga avseenden till det sämre. Att nostalgiskt blicka tillbaka till en tid när forskningen var fri är poänglöst. Den tiden – före 1970-talet – var knappast någon idyll och präglades av orättvisor och slöseri med mänskliga resurser, symptomatiska för forna tiders akademiska elitism och nepotism. Frågan är snarare vilka nya problem som utvärderingssamhällets genomslag inom forskningen medför och vad som kan göras åt dem.

Det finns många passager i Sven Widmalms artikel i Respons  (http://tidskriftenrespons.se/ur-senaste-nr) som skulle kunna användas som upptakt till en betraktelse över tendenser i tiden vad gäller våra universitet och forskningspolitiken. Men av någon anledning fastnar jag för just denna.  Det är många som känner sig kallade att just nu lämna inspel till den nya forsknings- och innovationspropositionen, men de flesta missar vad Widmalm välformulerat påtalar; att universiteten har blivit ett gigantiskt experiment i teknokratisk styrning.

För en vecka sedan gav sig Bill S Hansson, Per Helander, och Nils-Göran Larsson (HHL), alla verksamma som forskningsledare inom tyska Max-Plancksällskapet, in i diskussionen om den svenska grundforskningen:

Det finns stora problem med grundforskningen i Sverige, såsom stagnation och oförmåga till förnyelse vid universiteten

Det är svårt att inte hålla med. HHL lyfter i artikeln i SvDs nätupplaga fram inavel, professorsinflation, resursfragmentering och byråkratisering som orsaker till problemen för att sedan landa i ett förslag om införande av en sorts Max-Planckinstitut i Sverige som en lösning. Förslaget är säkerligen välment men det är en medicin som skulle dränera universiteten på forskningsmedel, sätta igång en omfattande pengarullning vid forskningsinstituten och därmed ta död på patienten!  Jag och Per Lundberg pekar i vår replik på att den notoriska sammanblandningen mellan forskning och innovation som sedan några år är statsreligion är ett ännu större hot mot den nyfikenhetsdrivna forskningen än de faktorer som HHL nämner.

I flera decennier har nu forskning och utbildning i stora delar av världen utsatts för krav på ekonomisk effektivisering, kommersialisering och målstyrning. Sven Widmalms artikel i Respons kommer väl egentligen inte med så mycket nytt men de sanningar han formulerar så väl behöver ständigt upprepas i den hallelulja-stämning som råder kring strategiska satsningar, innovationer, ekonomistyrning och allehanda ”quick fix”. Institutsvurmandet är en ytterligare utväxt på detta träd och det är naturligtvis speciellt bekymmersamt att Lunds universitets högsta ledning tillhör förespråkarna. I väntan på Margot.

”Universitetet ligger i startgroparna för att ta emot Margot Wallström. (…) Hennes introduktion är planerad till 19-25 april”. Jag undrar om tillträdande ordföranden i universitetsstyrelsen och prorektor som står för introduktionen förberett sig genom att läsa Johan Östlings intressanta intervju med den tyske sociologen Richard Münch i redan nämnda nummer av Respons?  Eller kanske rent av de tre böcker – Die akademische Elite (2007), Globale Eliten, lokale Autoritäten (2009) och Akademischer Kapitalismus (2011)- som Richard Münch publicerat de senaste fem åren. Dessa böcker utgör enligt Johan Östling en generalmönstring av dagens forsknings- och utbildningspolitik. Münch redogör för förvandlingen av ”universitetet från att ha varit ett säte för utbildning och vetenskap under ledning av den akademiska gemenskapen till att bli ett företag som verkar efter ekonomiska principer”.  Johan Östling är forskarassistent i historia vid Lunds universitet och jag kan bara hoppas att han finns tillgänglig för Margot under hennes introduktionsvecka. Münchs slutsatser förefaller ha full bäring på svenska förhållanden och bör föranleda en hel del åtgärder i Lund från vår nya ordförande:

….det är bättre också för ekonomin om vetenskapen får följa sina egna principer.

Uncategorized 7

Iranska presidentvalet

Universitetsstyrelsens beredningsgrupp har nu tagit fram en lista på fyra godkända kandidater till prorektors-posten bland vilka universitetskollegiet uppmanas att välja den nya små-ayatollan – rektors ställföreträdare. I en skrivelse till samtliga ledamöter i universitetskollegiet meddelas att ”Beredningsgruppen har i enighet uttolkat” vad som krävs av kandidaten till posten som prorektor:

 ”Kandidaten ska ha sin huvudsakliga förankring i utbildning” och ”komplettera rektors arbetssätt och kompetens”. I sammanhanget nämns att det är ”viktigt att kandidaten redan har god kännedom om universitetets organisation och arbetssätt”.

Det är alltså inte lite som krävs av den blivande prorektorn om man betänker att det inte heller är oviktigt att forskningserfarenhet och akademiska bildningsideal finns representerade hos universitetets högsta ledning.  Och sedan skall hen helst också vara kvinna. Fast studenternas analys landar i att kompetensen är högst prioriterad denna gång:

 ”Principiellt tycker jag att kompetens ska gå före. Att man först och främst tittar på vad personen kan och vill uträtta”, säger Simon Wetterling, ordförande för universitets studentkårer , i en intervju i Lundadelen av dagens nummer av Sydsvenskan.

I en artikel under rubriken Aktuella frågor i samma tidning den 22 februari gick samme Simon Wetterling i polemik med Rektor Per Eriksson och Vicerektorn Sven Strömqvist:

Per Eriksson och Sven Strömqvist anser att man behöver ”bygga upp forskningsinstitut”. Vi menar att det kan vara en ytterst farlig väg att gå. Universitetet har tre uppgifter; utbildning, forskning och förmedling av kunskap till samhället utanför universitetet. Ett forskningsinstitut har endast två av dessa uppgifter; att undervisa ingår inte.”

Det låter som kloka ord i mina öron. Vågar man hoppas att dessa insikter kommer att vägleda studenternas agerande i universitetskollegiet ?

Uncategorized 1

Ovanligt många rätt

Med morgontidningen kommer då och då dessa tidningsliknande annonsbilagor, inte så sällan på teman som innovation, forskning och utbildning. Representanter för olika särintressen får vika ut sig utan någon närmare faktagranskning och självkritiken lyser med sin frånvaro: KTH, Svenskt näringsliv, Lunds Universitet, Vinnova, Region Skåne. Listan kan göras lång – myndigheter, företag och intresseorganisation i en salig blandning. Vem behöver dessa bilagor? Vem betalar dessa bilagor och varför ges de ut? Vem är det som talar? Dagens bilaga kallas tematidning och är ”en annons från mediaplanet”och har temat ”Innovation och forskning”. När jag bläddrar igenom det tröttsamma innovationstugget faller ögonen på intervjuer med Göran Sandberg, Vd för Wallenbergstiftelserna, och Lars Rask, Vd för Stiftelsen för strategisk forskning. Men här var det ovanligt många rätt!!!

Göran Sandberg slår fast att ”fungerande universitet måste vila på statsanslagen och ledningen på universiteten måste bli tydligare med sina vetenskapliga prioriteringar.”

Under senare år har svenska rektorer fått väldigt stor frihet, de utser sin egen styrelse. Det är en obegriplig frihet menar Göran Sandberg, vd för Wallenbergstiftelserna.

Lars Rask, vd för sStiftelsen för strategisk forskning, SSF, (…..) menar att det svenska anslagssystemet är unikt i så motto att fakultetsanslagen, alltså basfinaniseringen, i många fall inte bekostar hela lönen för professorerna.

– Att ständigt behöva jaga in halva sin och medarbetarnas löner premierar knappast nytänkande eller djärva forskningsprojekt. Det är otryggt, det tar tid att söka pengar, och för samhället är det en långsiktig suboptimering, säger Lars Rask

Sedan följer några faktafel, för såvida inte mitt minne sviker, den misslyckade befordringsreformen tillkom långt tidigare än 2007 och att regeringen tillsköt pengar direkt till professorerna ligger nog betydligt längre tillbaka i tiden än 2003. Men de faktafelen står antagligen intervjuaren och knappast Lars Rask eller Göran Sandberg för. Göran Sandbergs och Lars Rasks svar på frågan ”Vad ska man göra?”är säkert korrekt återgivet:

–  Öka fakultetsanslagen, eller minska antalet professorer och forskargrupper. Men en ökning av fakultetsanslagen skulle sannolikt bara resultera i ännu fler professorer. Göran Sandberg och Lars Rask anser att antalet forskargrupper bör minskas med en tredjedel. Sedan ska de frigjorda resurserna satsas på den bästa hälften av kvarvarande grupper och de unga, lovande forskarna.

Göran Sandberg misstror satsningen på stora forskningscentrum som varit så populär de senaste åren: –       De här satsningarna leder till enorma inlåsningsffekter. Excellent forskning utförs av excellenta individer i frivilliga samarbeten, säger Göran Sandberg.” Forskning är ett hårt arbete och det är elististiskt till sin natur. Det är samtidigt en ynnest att få forska, och ett ansvar, eftersom det sker på det allmännas bekostnad. Vissa forskare vid våra universitet och högskolor skulle göra bättre nytta någon annanstans, avslutar Göran Sandberg.

Jag är tacksam för dessa röster och dessa ”särintressen” som talar för allmänintresset när myndigheter, universitetsledningar och politiker driver i en helt annan riktning.  Mer sån´t, exempelvis i inspelen till den nya forskningsproppen!!

Uncategorized 2

I väntan på Margot

Eskil Fagerström hann före. I en krönika i Sydsvenskan skriver han idag om hur två seniora universitetstjänstemän från Universitetshusets tak står och spanar söderut i väntan på frälsaren….  Jag har själv gått och sugit på rubriken en tid. Lanseringen av Margot Wallström som nästa ordförande för Lunds Universitets styrelse och de förhoppningar som uttryckts kring hennes ankomst ger ju omedelbara associationer till Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, inte bara för att Godot och Margot ligger nära i munnen utan lika mycket för att det i båda fallen verkar handla om absurd teater. I väntan på Godot är ”pjäsen där ingenting händer två gånger”. Vad pjäsen egentligen handlar om har varit föremål för många tolkningar. Beckett fick visserligen nobelpris men för egen del har jag inte lyckats med att inse dramats storhet. Som Eskil Fagerström understryker: Margot Wallström förefaller vara en rekorderlig person och efterfrågad i många politiska sammanhang – men vad är det som kvalificerar henne för uppgiften som ordförande för Lunds universitets styrelse?  Eftersom hon har handplockats av nuvarande styrelseordföranden Allan Larsson och hyllas av Rektor Per Eriksson så är det väl tvärtemot en uppenbar risk att hennes eventuella ankomst inte förändrar någonting till det bättre? Så länge jag inte hört en kraftfull deklaration från henne som bevisar motsatsen så är därför mitt grundtips att Rundgången fortsätter.

 

Uncategorized 1