Klackarna i taket – om metastrategisk forskningsplanering

Och det hände sig vid den tiden, närmare bestämt den 11 april 2013 att från rektor Per Eriksson utgick ett påbud (Dnr LS 2013/183) att hela universitetet skulle omfattas av en strategisk plan.

Detta var inte den första strategiska planen, men just denna var tänkt att bli lite mer substantiell och den skulle utformas när Olov var dekanus vid den naturvetenskapliga fakulteten.

Då färdades alla prefekterna var och en till sin institution, för att låta formulera sitt bidrag till forskningsstrategin.

Så gjorde ock Christer, prefekt på den Biologiska institutionen; men eftersom han var av både det kritiska och självkritiska slaget kunde han inte låta bli att fundera över värdet av dessa övningar.

 

Den som trots allt vill vara lite positiva säger förstås genast ”låt oss vända detta påbud till något positivt”. Men vad skall man ha en forskningsstrategisk plan till? För att nå ett uppställt forskningsmål? ”Fat Man” och ”HUGO” var förvisso storslagna forskningsmål som krävde strategisk planering och resursanvändning. Men elektriciteten, penicillinet, upptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna och de flesta andra vetenskapliga upptäckter som vår civilisation och vårt välstånd vilar på var nog allt annat än resultatet av utarbetade institutionella ”forskningsstrategier”.

Carl Rudbeck recenserar i Axess nr 1 2014 boken ”Strategy A History” av Lawrence Freedman (Oxford University Press 2013). Jag vet inte om universitets överstrateger läser den sortens tidskrifter och böcker men jag hoppas att någon slav på triumfvagnen kanske viskar Rudbecks inledningsord i kejsarens öra:

Numera vimlar det av strateger överallt, alla människor med lite självaktning har en strategi. Och riktigt viktiga människor säger sig vara experter på saker som strategisk kommunikation eller strategisk konceptutveckling och annat lika outgrundligt och exotiskt. Åtminstone tills man skrapar på ytan och finner att det i många fall bara handlar om det som vanligt folk kallar planering.

Finns det då ingen skillnad alls mellan strategisk planering och vanlig ”sunt-förnuft-planering”. Strategi är ursprungligen ett militärt begrepp. Någon allmänt omfattad och heltäckande definition finns antagligen inte men Freedmans definition (sådan den refereras av Rudbeck) ”handlar om att få ut mer av en situation än vad den inledande styrkebalansen antyder”.

Det är tänkvärt. Jag är inte pacifist och jag förnekar inte värdet av planering men jag är alltid vaksam på vem som försöker styra mina vägar och varför. I veckan fick jag ta del av promemorian och enkäten som ligger till grund för Sveriges Lantbruksuniversitets motsvarande ”strategiska planering”. Man kallade det visst något annat men det var samma andas barn. SLU arbetar nu med att identifiera styrkor och svagheter, samarbetspartners och konkurrenter för att i den omfördelning av resurser mellan Sveriges universitet som aviserats om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

Den strategiska planeringen är i denna tappning en del av marknadiseringen av universitetet och forskningen, ännu ett utslag av New Public Management i dess sämsta form. Nationellt sett är det ett nollsummespel, men alla hoppas förstås på att just de skall komma ut lite bättre än konkurrenterna, att om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

Bara att gilla läget i Spegellandet och springa lite fortare än alla andra.  Det är trångt om utrymme för den nyfikenhetsdrivna forskningen i universitetetshärbärget bland innovationskontor, värdegrunder, strategiska forskningsanläggningar och systematiska planer av alla de slag. Ja, inför all denna Herrens härlighet kan man ibland som prefekt och forskare känna sig ganska förskräckt trots upprepade förmaningar om motsatsen:

Varen icke förskräckta.  Se, dessa gökungar bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna en innovation som ligger lindad i skuldebreven.

Ära vare Gud i höjden och Medicon Village på jorden, bland människor till vilka han har behag!

Det är nog främst detta som bör hanteras i verksamhetens strategiska plan. Hur skall vi agera bland nya påbud om strategiska planer, utbrott av forskningspolitik, känslor av akademisk hemlöshet och universitetsledningens miljonrullningar?  Hur skall vi utveckla vår professionalitet och värna oss mot destruktiv uppifrån-planering samtidigt som vi faktiskt tar vårt ansvar för ändamålsenlig användning av skattebetalarnas pengar i vår i många stycken priviligierade situation?

I detta läger ser jag ett behov av en meta-strategisk forskningsplan, dvs en plan för att kunna hantera förändringar i forskningspolitiken och den överdrivna tron på värdet av forskningens uppifrån-styrning till förmån för ett forskning på eget programansvar och utvecklat kollegialt styre.

Vad gäller själva forskningen så är och förblir den med fördel ”decentraliserad”. Det är forskare och forskargrupper som löser forskningsproblem – inte ledarskapet vid universitetet. Vad som lönar sig och vad som blir en stor upptäckt vet man ofta inte förrän efteråt, ibland inte förrän långt efteråt. Det får mig att tänka på Yngve och historien om gummiklackarna berättad i filosofie hedersdoktorn Fredrik Sjöbergs bok med titeln ”Ge upp idag, imorgon kan det vara för sent”. Med författarens benägna tillstånd återger jag texten:

En gång var jag bekant med en man i Halmstad som grundlade sin rikedom genom att byta till sig ett stort parti gummiklackar mot ett mindre parti polska läderjackor som han hade kommit över någonstans. Han hette Yngve. Klackarna var dock svårsålda; de var tillverkade under kriget och innehöll så mycket kol att de gjorde fula märken på golvet ifall man kom på iden att verkligen använda dem, inte bara handla med dem. Därför blev de liggande i ett lager någonstans. Först flera år senare lyckades han sälja dem till en grossist i Borås, och där kunde historien ha slutat, men det gör den inte, för han som köpte klackarna hämtade dem aldrig, och när Yngve efter en tid förhörde sig om saken, kröp det fram att köparen hade tappat intresset. Med klackarna fick Yngve göra vad han ville. Åren gick, och så i början av 196o-talet köpte han en gård i skogarna nedåt Hishult med tanken att utveckla den till ett stuteri för travhästar. Så skedde också. Man hade faktiskt fler än femtio hästar när verksamheten var på topp, och i den vevan tyckte Yngve att klackarna låg i vägen där de var, så han bestämde sig för att stuva in dem på höskullen i Hishult. De fyllde ett helt lastbilsflak; det var hans fru Svea som körde lasset. Hon hade tjänstgjort i lottakåren under kriget och var bra på att köra tung lastbil. Nåväl, klackarna lastades in i ladan, där de glömdes bort – och blev kvar när stuteriet i början av 1970-talet såldes till en tandtekniker från Tyresö som hade gripits av plötslig längtan till landet. Det var under gröna vågen; viljan var större än förmågan, så han lyckades inget vidare bra med hästarna, utan öppnade istället en illegal bilverkstad i ladan där Yngves gummiklackar ännu låg i tryggt förvar. Det var en förlupen svetsloppa från denna verkstad som var orsaken till att ladan slutligen brann. »En märklig svart rök steg mot himlen«, som det hette i lokalradion, och så var historien med klackarna slut. Nästan. Själva poängen var att de hela tiden hade varit försäkrade, och att Yngve efter branden lyckades få ut en förvånansvärt stor summa pengar. Vad som kan löna sig, brukade han säga, vet man aldrig förrän efteråt.

Jag kände också Yngve och kan därför bedyra att historien är sann. Så långt den nu kan kontrolleras. Sensmoral? Får jag kanske erbjuda en försäkring, en metastrategisk forskningsplan? För att om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Jag vet att det inte är kvicksilver, men kom inte ihåg vilken annan metall man skall ha. Men satsen gäller fortfarande , byt bara ut namnet på metallen. Däremot! Hade jag hoppats att få svar på mina åsikter, det är liksom själva vitsen med en blogg. Att mötas med tystnad är ju det man är van vid från Peter Honeth och andra, och är ju så väsensskilt från den akademiska vardagen. Skärp er!

  2. De tre mycket diskuterade, nya satsningarna, Medicon Village, Max IV och ESS, är naturligtvis inte lätta att framtidsvärdera. Att ta till vara 80.000 kvadatmeter färdig labb och kontorsyta, med jättefina hörsalar och personalrestauranger, är naturligtvis i grunden genialt. Men framtidsnyttan hänger ju på var det ligger, när i tiden (tajming) och om man lyckas orka driva det dit man tänkt (bl a koncentrerad cancer forskning). Man har dessutom lyckats göra det till en stiftelse där hyresöverskottet går tillbaka till forskningen. En härlig känga till det Akademiska hus, vars vinster på våra hyreskostnader, varit ett rött skynke för många forskare och anslagsgivare. Och bättre arena för den av Christer och många andra omhuldade nyfikenhetsdrivna forskningen än ett ESS och ett Max IV, är ju svårt att tänka sig. Och jag tror ju att den forskning som där kommer att bedrivas kommer att vara mer jordnära, divers, och realistisk, än de unika satsningar som jakten på Higgspartikeln och detektionen av neutrino kollisioner är. Och ändå drev nyfikenheten t o m fram dessa oerhört kostsamma och “long shot” betonade projekt. Tänk då vad som kan komma att hända i Lund. Betydelsen av bra anläggningar, där forskare och doktorande trivs (bra fritid, gym, grön omgivning etc) kan inte överskattas. Se på t ex Broad institutet i Boston. Ett helt nytt koncept, långt från snäv nyttofixering. Eller vårt eget Pufendorf koncept. Men det hänger ju på att kvicksilvret i ESS inte flyger i luften. Då blir det inte roligt. Eller om finansiärerna, likt kortsiktiga risknissar, låter Sverige och Danmark stå där med svartepetter och notan (norrmännen lägger bara upp 2.5%). Slutsats: Jag uppskattar Per Erikssons oräddhet, men han behöver ha duktigt folk i staben, överallt. Det duger inte att man ena dagen saknar 232 mille, be Millnert om nya pengar, för att nästa vecka hitta pengarna i en “skolåda”. Med sådana rådgivare och utförare kan vad som helst gå på rumpan.

  3. Så har vi minst två bloggande, kritiskt tänkande professorer här i Lund. Den andres senaste blogg bjöd på en riktig sensation, först tveksam, sedan tillbakadragen, slutligen bekräftad:
    “REKTORSVALET”
    http://lundaprofessorn.blogspot.se/2014/02/rektorsvalet-i-repris.html

    Dessa två röster ger nog en bild över läget i Lund just nu. Måtte bara inte våra konkurrenter i Uppsala få syn på det! Utåt bör vi hålla masken och putsa fasaden.

  4. Om vi nu ska ha en strategisk plan värd namnet, och faktiskt tar det på allvar, så borde vi ju helt enkelt anta meta-strategin som strategi. Vår seriösa strategi är att inte ta strategier på för stort allvar (självmotsägelse, men ni förstår vad jag menar).
    Fast det kanske inte är så strategiskt. Högre instanser kanske inte gillar det. Är vi rädda för dem?

  5. Intressant att se att även du har svårt för en toppstyrd forskningspiska och kan uttrycka det så fint.

  6. Ett roligt och tänkvärt inlägg Christer! Lycka till med strategiska planen. Det verkar som att det komma att behövas.

  7. Hear hear. Tjusigt!

  8. Tack Christer. Elegant sprattlande (tänk om alla orkade sprattla!) … och du fick andvändning till texten om gummiklackarna.