Elit hit och dit – lite ödmjukhet skadar inte

Utbildningsminister Jan Björklund skrev i Dagens Nyheter den 30/8 om regeringens satsning på s k elitforskning i den kommande forsknings- propositionen. Min kommentar i form av en bloggpost här på Spegellandet har nu legat på min dator i nästan en vecka. Jag har tvekat att publicera eftersom mina tankar i ämnet skulle kunna uppfattas som gnälliga:

–       Här aviserar högste chefen mera pengar till forskning och så knorrar en enkel prefekt över anslaget!?

Men även om utspelet säkert är välment och andas ”mera pengar” så känns retoriken redan i förannonseringen ”tröttsam”. Och delar av inriktningen kan nog på mycket goda grunder ifrågasättas. Risken för ännu mera strategisk forskningspolitik, nobelpristävlan, utvärderingsraseri, pseudokvantiteter och randvillkor är mer än överhängande , kanske rent av redan en realitet.

Den som inte orkar ta sig igenom min långa bloggpost om utbildningsministerns våta drömmar som jag nu publicerar  kan kanske nöja sig med Henrik Berggrens kortversion på samma tema i DN idag (http://www.dn.se/nyheter/jan-bjorklunds-forskningspolitik-ar-humbug?a=) och få en roligare historia på köpet:

 Enligt vanligtvis otillförlitliga källor fanns det en gång i tiden planer på att införa gondoler på Fyrisån i Uppsala.

Frågan diskuterades livligt i kommunfullmäktige men mötte opposition på grund av kostnaderna. Då reste sig en slättbonde och förklarade att han hade en enkel lösning:

– Jag tycker vi skaffar en av varje kön och låter naturen ha sin gång.

Denna gamla historia rann för mig när jag läste Jan Björklunds debattartikel om regeringens forskningspolitik i förra veckan (DN 30/8).

När jag kämpat mig igenom den floskulösa retoriken insåg jag nämligen att vår forskningsminister är lika obekant med forskning som ovan nämnde Uppsalabonde var med venetiansk vattentransport.

I denna inledning och i några därpå följande stycken ger Berggren uttryck för samma skepsis som jag själv utvecklar nedan. Så vad skrev alltså Björklund i DN? Jo:

Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte varit fint att satsa på ”elit”.

Hur lång tid är ”lång tid”? Erlanders forskningspolitik var nog förhållandevis framgångsrik. För sin tid. Och en hel del ”elit” genererades. Även före socialdemokratins inträde på scenen var svensk forskningspolitik – om det nu är forskningspolitiken som bäddar för de vetenskapliga bedrifterna – internationellt sett framgångsrik. Jag tänker på exempelvis Linné och hans lärjungar, jag tänker på Fries, Agardh, jag tänker på alla av svenska kemister upptäckta grundämnen. Men det var ju länge sedan. Mycket länge sedan. Långt före den strategiska forskningspolitikens tidevarv. Oavsett om forskningspolitiken (med eller utan inslag av jantelag) varit socialdemokratisk eller folkpartistisk så har politikerna i några decennier nu varit ganska överens om att forskarna skall ”klämmas åt” för politikerna vet bättre än forskarna hur bra forskning skapas.

Jan Björklund räknar upp fyra inslag i den nya propositionen som alla bör synas i sömmarna:

1. Elitprogram för yngre forskare. Ska vi locka de skarpaste individerna till en forskarkarriär och förmå dem att vilja stanna där måste förutsättningarna vara goda. För yngre forskare måste det finnas tydliga karriärvägar och möjligheter att bygga upp sin egen forskning. Det handlar om att forskarna ska kunna pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare.

Någon måste ha utrustat utbildningsministern med en ovanligt kraftfull kristallkula. Det är inte alltid så självklart i ett tidigt skede vilka som utgör ”de skarpaste individerna”, ”de allra bästa forskarna”, ”de allra duktigaste forskarna”. Av skrivningen att döma finns dessa -”de allra bästa” -dessutom utanför den krets som idag slår in på forskarspåret eftersom de i framtiden skall ”lockas”. Räcker det inte med en uttalad ambition att satsa på de bästa yngre forskarna? Jag tror (rent av vet) att om man alltför självsäkert plockar ut ett mycket litet fåtal så är risken stor att man missar ett stort antal andra begåvningar. Och med säkerhet kommer några av ”de allra bästa” i historiens ljus visa sig vara blindgångare. Däremot bör väl samarbete med tidigare handledare som så duktigt fostrat de allra bästa i nästa generation uppmuntras? Inte misstänkliggöras.

Därför ska de allra duktigaste yngre forskarna kunna få ta del av ett nytt elitprogram som skapas hos Vetenskapsrådet. För detta kommer regeringen att föreslå 50 nya miljoner kronor per år. Vetenskapsrådet förutsätts använda lika mycket av sina befintliga anslag. Forskningsprojekt sträcker sig oftast över ett antal år. Det innebär att Sverige under en tioårsperiod satsar närmare en miljard kronor enbart som stöd åt de allra duktigaste yngre forskarna.

För min del tror jag mer på fler ”dragningar i lotteriet” med något mindre vinster. Medelvärdet kommer då att närma sig ”det rätta värdet”. Jag är inte säker på att just rekrytering av ”de allra bästa” är det nuvarande systemets akilleshäl!  Sedan har vi det förargliga problemet att vi alla blir äldre, även de yngre forskarna. Förr i tiden gick gränsen för ”yngre” någon stans i 40-årsåldern och vid docentkompetens. Efter 40 skall de konkurrera om resurserna med framtidens yngre forskare. Det kräver en genomtänkt dimensionering av systemet inklusive funderingar om vilken andel som skall sorteras bort på varje steg i karriären.

 2. Rekrytering av internationella forskare. Forskning är en internationell verksamhet – både kunskap och individer förflyttas snabbt över gränser. För att skapa bästa möjliga forskning i Sverige måste vi kunna locka duktiga utländska forskare hit. Sveriges andel av världens befolkning är drygt en promille. Det betyder att långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige. 250 miljoner kronor per år föreslås för att landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten, och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Regeringen satsar därmed närmare 2,5 miljarder kronor under en tioårsperiod till detta.

Denna satsning skrämmer mer än den inger tillförsikt. Om forskning är en internationell verksamhet och antalet duktiga forskare är konstant så rör det ju sig om ett nollsummespel och därmed är utbildningsministerns internationella retorik ett utslag av nationellt snarare än internationellt tänkande. Om Sverige rekryterar fler av de allra bästa så lär dessa minska i omvärlden. Erfarenheten av rekrytering av utländska ”primadonnor” vid exempelvis medicinska fakulteten i Lund är nog inte heller så god. Skall vi rekrytera utifrån så skall vi främst rekrytera ”yngre” som ges en möjlighet att växa och etablera sig i Sverige. Vad gäller Rektorernas förmåga att framgångsrikt ”handplocka” är jag gränslöst skeptisk – och kritisk. Rekryteringar skall definitivt INTE göras av Rektorer som i dagens akademiska system i tilltagande utsträckning tycks rekryteras utanför forskarsamhället.

3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.

– Detta låter faktiskt ganska bra – men stryk ”eliten”! Naturligtvis skall resurserna fördelas dit där de gör bäst nytta. Satsa mer pengar på de forskare som rankas högst i Vetenskapsrådets vanliga utlysning.

Det behövs ingen särskild ”elitsatsning” med en uppsättning besvärande randvillkor. Inga nya utvärderingar. Däremot behövs ett strategiskt tänkande på de svenska universitetsinstitutionerna för att den externa forskningsfinansieringen inte skall resultera i en spretig sammansättning av ett antal individualister med ringa intresse för undervisning och den tredje uppgiften….. Det går att vända på nästan allting!

 4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. En stor del av statens forskningsanslag, mer än 13 miljarder kronor per år, går direkt till landets universitet och högskolor.

Men det måste finnas ekonomiska incitament för forskare och lärosäten att sträva efter högre kvalitet. Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras. Därför ska forskningsmedlen fördelas utifrån kvalitet. Den forskning som får internationellt genomslag ska belönas, liksom den som förmår attrahera medel också från andra finansiärer.

Jag har aldrig riktigt förstått hur ett sådant system förväntas fungera i praktiken. Det som är sämre förväntas att bli bättre genom att pengarna omfördelas så att de som är bra får mer och de som redan är dåliga får mindre? Jag är ingen vän av ekonomistyrning av offentlig verksamhet (men den första att påtala att vi skall vara aktsamma med skattebetalarnas pengar). Nej, fördelning av medel bland universitet och högskolor är i stora stycken politiska beslut. Exempelvis bör med största säkerhet en del mindre högskolor läggas ner och om man ser till vårt ämne – biologi – så borde antalet lärosäten med biologiutbildning aldrig ha fått växa till dagens antal. Utsvältning genom ekonomistyrning är ingen bra metod. Och de stora universiteten bör vara systemets grundpelare. Nedläggning av biologin i Lund ingår inte i mitt framtidsscenario.

 En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier. På så sätt driver vi på för högre resultat.

I Jan Björklunds skrivning anar jag genast bruket av ”bibliometri”, ”genomströmningsstatistik” och andra metoder för att försöka omsätta kvalitét (ett komplicerat mått) i förenklade kvantitativa mått. Pseudokvantiteterna igen! (se exempelvis s http://allmanmedicinbd.se/2011/04/29/s-e-liedman-hets-isbn-9789100125240-att-mata-pseudokvantiteter-for-att-styra/). Beteckningen är träffande. Googla gärna ”pseudokvantiteter” eller rent av läs Hets av S E Liedman (ISBN: 9789100125240). Boken behandlar förtjänstfullt många av problemen med att mäta kvalité. Däremot levererar den – lika lite som Jan Björklunds DN inlägg – några övertygande lösningar.

– Vågar man hoppas att regeringen i själva forskningspropositionen lägger det partipolitiska tjattret åt sidan och hamnar mera rätt?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Pingback: ”Sommartider, hej, hej….” « Spegellandet

  2. Rolig! ”När Jan Björklund talar om forskare kan man få för sig att han syftar på ett konstigt djur som äter pengar och skiter vetenskap.” Från DN artikeln, H Berggren.

  3. ”Här finns uppenbarligen en viktig uppgift för rektorerna på landets stora universitet!” – ja det skulle vara fantastiskt om energin lades på att föra vår talan istället för att försvåra vår verksamhet (http://www.sydsvenskan.se/lund/jagar-pengar-pa-fakulteterna). Jag antar att du är ironisk? Men jag skall återkomma till frågan i ett senare blogginlägg.

  4. ”3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.”

    Det var inte så värst många år sedan det lät precis tvärtom från politiskt håll: satsning på vissa utpekade forskningsområden, ”strategiska” sådana , Linnéprogram m m. Till ”miljöer”, inte i första hand till individer. Håller helt med Christer, politikernas klåfingrighet och okunskap om forskningens villkor är besvärande. Detta sagt skall samtidigt konstateras att vi forskare är fenomenala på att anpassa oss och vända kappan efter vinden så snart det luktar anslag. Följdriktigt finns inget som helst kollektivt organiserat motstånd mot politikerstyrningen, endast enskilda inlägg. Och väldigt lite av alternativa, konstruktiva förslag. Här finns uppenbarligen en viktig uppgift för rektorerna på landets stora universitet!