Ebberöds bank öppnar filial vid Lunds Universitet

I protokollet från universitetsstyrelsen sammanträde den 15 april i vår kan man läsa att styrelsen beslutar

– att forskningsbudgeten på universitetsgemensam nivå kan underbalanseras från 2012 med sammantaget 200 mnkr för nya åtgärder under en begränsad period på maximalt fyra år

– att resursfördelningen avseende forskning därefter årligen ska vara i balans

– att det genom underbalanseringen uppkomna negativa myndighetskapitalet ska täckas av i första hand framtida ränteintäkter

 

Det är  en innovativ lösning på ”problemet” med universitetets stora myndighetskapital, helt i linje med det mesta annat som kommer från vår ledning i dessa dagar. Universitetsledningen ger sig rätt att spendera det kapital som finns ute i verksamheten enligt en logik som innebär att alla pengar är ledningens pengar. Man ignorerar alltså helt problematiken kring myndighetskapitalet och låtsas att det handlar om ”fria medel” som kan disponeras fritt för ändamål som universitetsledningen beslutar.  Visst kan det sticka i ögonen på allmänhet och politiker att Lunds Universitet går med så stora överskott år efter år och att det finns så mycket ”pengar på banken” men universitetsstyrelsen borde naturligtvis veta bättre och universitetsledningen borde hållit fingrarna borta från syltburken. Strategiska forskningsanslag som sökts för klimatforskning kan inte med hedern i behåll användas för att betala satsningar på cancerforskning. Anslagen skall ju redovisas också. Likaledes måste sparade ersättningar för dekan- och prefektuppdrag i anständighetens namn reserveras för dessa dekaners och prefekters bruk i samband med att de återinträder i kärnverksamheten efter avslutade uppdrag – eller vad de nu har för planer för pengarna.

Istället för att på allvar ta sig an uppgiften att förklara problematiken kring externfinansierad forskning och vad som händer när man plötsligt vräker ut stora summor pengar till ”strategiska forskningsområden” samtidigt som basverksamheten vid universitetet plågas av osäkerhet och dräneras på resurser ger ledningen sig själv fri dragningsrätt på dessa medel. Av Biologiska institutionens dryga 20 miljoner i myndighetskapital är nästan utan undantag alla pengar ”låsta”, det finns en ”rättmätig ägare” till tillgångarna och det vore moraliskt förfall att konfiskera pengarna och spendera dem på andra ändamål.

Universitetsledningen valde alltså att gå lite mer sofistikerat till väga. Istället för att slå ner i verksamheten och direkt plocka pengarna från utpekade aktiviteter – vilket hade varit ärligare men mera arbetskrävande och i sin nakenhet omöjligt att förklara och försvara – så väljer man varianten att övertrassera de centrala kontona. På detta sätt räknar man med att under de kommande fyra åren förbruka 200 miljoner av myndighetskapitalet genom att bygga upp ett underskott centralt. Antagligen är det meningen att vi ute i värksamheten (ja det gör ont!) så småningom skall söka medel hos externa finansiärer för att täcka rektors underskott men i beslutet vill man få det att framstå som om det finns ett quick-fix på närmare håll: Underskottet skall betalas genom ränteinkomsterna på det myndighetskapital som vi uppmanats att förbruka och som Rektor nu väljer att förbruka en gång till! Men inte nog med det; det förbrukade kapitalet skall sedan dessutom generera räntor som skall stå för återbetalning av skulden. Ebberöds bank har öppnat filial vid Lunds universitet! Ebberöds bank, ett danskt folklustspel som blivit urtypen för (möjligtvis välmenande) men svårt vanskött ekonomisk verksamhet. Ebberöds bank betalar fantastiska 8 procent i inlåningsränta samtidigt som det bara kostar 4% att låna i banken. Eftersom kostnaderna för utlåningen inte täcks av inlåningen uppstår ett underskott som måste betalas med insatta medel. Ett ponzibedrägeri av bästa slag.

Universitetsstyrelsens protokoll var svårsmält. Jag tog därför tillfället i akt att vid dagens prefektmöte i Palaestra fråga Rektor om hur man egentligen tänkt sig att få den här affären att gå ihop . Rektors svar var att det väl ändå var bättre med denna modell än att man bara rätt upp och ner drog in (konfiskerade) det kapital som finns ute i verksamheten. Jag tänkte att nu reser sig väl auditoriet upp och ropar Kejsaren är naken! Men icke så.

Då är det alltså jag som missförstått allting? Universitetsstyrelsen har ju trots allt en före detta finansminister som ordförande och både en bankdirektör och en direktör från svenskt näringsliv som ledamöter. Vad är väl då mina ekonomiska erfarenheter värda i jämförelse med insikterna hos dessa proffs? För egen del är jag ju bara en ekolog, prefekt för biologiska institutionen med ekonomiska erfarenheter från enkla sammanhang som bostadsrättsföreningar, ideella föreningar, föräldrakooperativ och det egna hushållet. Verksamheter som inte drivs under så yviga former och som helst skall gå ihop. En liten slant på banken har i dessa sammanhang aldrig varit helt fel. Men å andra sidan, om min ekonomiska kunskap är ringa så kan man ju ändå samtidigt fundera på vilka som utgjort ekonomiska faror i historien….

— •l• —

Winston Churchill beklagade sig över parlamentet:

The practice of Parliament must be judged, not by quantity, but by quality. You cannot judge the passing of Bills by Parliament as you would judge the output of an efficient Chicago bacon factory. Out of doors this ignorant idea is much cherished, and you frequently hear people say: “Why don’t they sit all the year round, and pass all the Bills they are asked to pass?” But the country would be thrown into great confusion if there were not corrective counter-checks, and if there were not Conservative elements in the country which are not anxious to see continuous rapid change, and all our affairs thrown into a state of flux. It is important, in a well-governed country like this, where so much has been achieved in the past, that a certain amount of time should be given for people to accommodate themselves to circumstances, and for troubles and difficulties to pass away, rather than that they should always be dealt with by petulant and impatient legislation.

Och ett välskött universitet skall inte ledas och bedömas som en chipsfabrik. Ej heller drivas som Ebberöds bank. Någonting har gått fundamentalt fel.

Per Eriksson

Per Eriksson

Charles Ponzi

Winston Churchill

Allan Larsson

Vem skall bort?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Pingback: ”Jag vaknade och så var den dagen förstörd” « Spegellandet

  2. Jag tycker man bör titta närmare på problemet med överskottet. Det kanske bara försvinner om man rotar tillräckligt professionellt? Ta våra lönepengar till exempel. Lönerna för ifjol skulle ha slutförhandlats för ca 12 månader sedan, och därefter betalats ut till medarbetarna. Nu har hela förhandlingen fördröjts (som den nästan alltid gör) och 12 månaders retroaktiv lön ligger och skramlar i någon plåtburk någonstans. Det blir i runda slängar 12 x 500 x 7000 = 42 miljoner. Hade vi fått iväg dessa pengar, så hade kanske överskottet minskats med motsvarande belopp? (jag räknar inte ens LKP, 40% till). Lika snabba och resoluta åtgärder på några andra “kostnadsposter” hade kanske gjort susen? /Stefan

  3. Lars skriver: “dvs upp till verksamhetens kapacitetsgräns”. – Christer är ju ekolog och känner väl begreppet carrying capacity. Jag tror hans argument ligger i meningen: “samtidigt som basverksamheten vid universitetet plågas av osäkerhet och dräneras på resurser”. Dvs vi har hamnat i ett läge där det inte går att “öka tempot” mera. Vi kan ta ett, visserligen atypiskt, men ändå exempel. Förvaltningen skall ju i bästa fall utgöra en serviceorganisation, ett slags smörjmedel, som underlättar för värksamheten att gå välsmort. Förvaltningen skall framgent spara bort 30 miljoner från sina budgetar. Hur bidrar det till att “öka tempot” i forskningen och förbrukningen av anslagsmedlen? /Stefan

  4. Som emeritus har jag lite svårt att se vad problemet är, annat än att “värksamheten” inte klarar att göra av med inflytande anslag i den takt de flyter in, och att kapitaluppbyggnaden sker med ränta på ränta. Utan att vara direkt insatt i universitetets nuvarande diskussioner utgår jag från att verksamheten blir uppmanad att om möjligt öka tempot, och att detta också sker i den utsträckning som är möjligt, dvs upp till verksamhetens kapacitetsgräns. Vad gör man i detta läge för att undvika risken att medel blir konfiskerade av vår sparsamme finansminister? Vad universitetsstyrelsen nu vill göra förefaller mig rimligt – under förutsättning att man har någon bra idé (eller flera) om hur de “gemensamma” satsningarna ska se ut. Annars vore det slöseri. Formellt torde detta inte vara fel, för om jag minns rätt tillhör alla anslag LU och inte respektive anslagsmottagare. Reellt behöver det inte heller bli något fel, förutsatt att all utlovad forskning/verksamhet faktiskt blir utförd (gärna till anslagsgivarens belåtenhet). Är räntan på “överskotten” tillräcklig för att finansiellt säkerställa detta, bör arrangemanget vara i hamn. Ganska smart egentligen. Men som sagt: alla löften ska infrias, också till dekaner och prefekter. Och det är av avgörande betydelse att det åstadkoms något väsentligt bra för de 200 miljoner man tidigarelägger (!) användningen av. (I annat fall hade räntorna på nuvarande överskott blivit 200 miljoner större och fördelats till respektive anslagsinnehavare utan att detta varit nödvändigt för att infria utlovad forskning/verksamhet. Jag har således svårt att dela din upprördhet.

  5. Förtydligande: “Ett sådant konto skall naturligtvis hanteras begripligt och korrekt i årsboksluten.” Dvs inte kallas, förväxlas med, betraktas som eller hanteras som vore det ett Överskott. Om man är satt att räkna flyttfåglar, då kan man inte räkna skator som passerar. Gör man så får man ett felaktigt värde. /Stefan

  6. Christer konstaterar: “måste sparade ersättningar för dekan- och prefektuppdrag i anständighetens namn reserveras för dessa dekaners och prefekters bruk i samband med att de återinträder i kärnverksamheten efter avslutade uppdrag” – Självklart måste vi kunna buffra eller fondera för givna ändamål. Liknande förhållanden gäller med den s. k. “ogulden semester” – semesterdagar som vår personal har innestående, och kanske inte tar ut annat än som reda penningar en dag i framtiden. När de gör det måste det finnas medel i därför avsedd “korg” (konto). Ett sådant konto skall naturligtvis hanteras begripligt och korrekt i årsboksluten. /Stefan

  7. Som jag har sagt så många gånger: ett normalt bokföringssystem har en funktion “periodiseringar”, som används för att ett årsbokslut skall bli realistiskt och “korrekt”. Får jag in ett stort anslag för ett 3-årigt projekt, 300.000 SEK, så stoppar jag in 100.000 i år och periodiserar resten på de 2 kommande åren. Om jag då under 1a året bränner 80.000, så har jag ett litet överskott på 20.000. Detta kommer att synas i årsbokslutet, kan ej undvikas. Men 220.000 kommer INTE att bli ett överskott i detsamma. Så, innan man hetsar upp sig över för stora årliga överskott: har man kollat periodiseringarna? Även problemet med att man inte lyckats anställa en välbetald professor eller forskare, inom budgetåret borde kunna lösas enkelt: “Nej, vi tar den kostnaden först nästa år!” = periodisering av 12 månaders lön för denne forskare. Om vårt Orfi system inte klarar sådana banala standard saker, eller vår personal inte förstår att använda dem – DÅ har vi problem!
    Tänk om Ebberöds kamrer inte heller förstod dubbel italiensk bokföring? /Stefan