Spegellandet

Det har har ryktats en tid ”att man nere på stan” arbetar på att förbereda omvandlingen av Lunds universitet till en stiftelse. Det skulle vara väl i linje med det fingrande och experimenterande som präglat svensk politik för forskning och högre utbildning sedan 1990-talets början. Vetenskapsrådet har sammanställt en katalog över Reformer inom forskning och forskarutbildning 1990-2007 bland vilka jag på rak arm knappast kan dra mig till minnes någon enda som varit särskilt väl genomtänkt eller kunnat sägas vara odelat till gagn för verksamheten. Mer pengar är ofta ett bra smörjmedel men förstärkning av vetenskapsrådets stöd till nyfikenhetsdriven grundforskning eller förstärkning av fakultetsanslagen har fått stå tillbaka för ”löntagarfondsstiftelser” och  ”strategisk forskningspolitik”. I sen tid har autonomireformen tillkommit och även dess välsignelser lyser med sin frånvaro. Det är klent beställt med forskningens frihet efter kalla kriget.

Nu är det alltså dags för fler stiftelser. I dagens nummer av Sydsvenskan slås nyheten om att Lunds universitet kan komma att omvandlas från myndighet till stiftelse upp. Intervjun med Rektor Per Eriksson skulle möjligtvis kunna tolkas som lugnande, men kan man lita på Rektor och vad säger han egentligen?

– Jag ser massor av fråge­tecken. Regeringen har förmodligen underskattat komplexiteten i det här.

– Mycket av det som är självklart för en myndighet måste nu regleras i avtal. Det finns en risk att det blir väldigt krångligt.

– Och hur blir det för våra medarbetare när de inte längre är statligt anställda? Hur går det med ekonomin?

– Får vi äga fastigheter? Vad händer med myndighetsutövandet vid tjänstetillsättningar? Och hur blir det med offfentligheten?

– Det är mycket som måste redas ut.

Mitt grundtips är att det inte finns någon som helst anledning att andas ut. Stiftelsebildning skulle säkert öka utrymmet för både yviga utspel, holdingbolag och nya organisationsformer och frestelsen att stoppa fingrarna i syltburken lär snart bli övermäktig.

Hur skulle det vara med lite skadekontroll efter den senaste tidens ”reformer” och  arbetsro för oss som arbetar med undervisning och forskning? Det skulle vara bra för verksamheten.

Den akademiska kulturen är stadd i förändring, i viktiga avseenden till det sämre. Att nostalgiskt blicka tillbaka till en tid när forskningen var fri är poänglöst. Den tiden – före 1970-talet – var knappast någon idyll och präglades av orättvisor och slöseri med mänskliga resurser, symptomatiska för forna tiders akademiska elitism och nepotism. Frågan är snarare vilka nya problem som utvärderingssamhällets genomslag inom forskningen medför och vad som kan göras åt dem.

Det finns många passager i Sven Widmalms artikel i Respons  (http://tidskriftenrespons.se/ur-senaste-nr) som skulle kunna användas som upptakt till en betraktelse över tendenser i tiden vad gäller våra universitet och forskningspolitiken. Men av någon anledning fastnar jag för just denna.  Det är många som känner sig kallade att just nu lämna inspel till den nya forsknings- och innovationspropositionen, men de flesta missar vad Widmalm välformulerat påtalar; att universiteten har blivit ett gigantiskt experiment i teknokratisk styrning.

För en vecka sedan gav sig Bill S Hansson, Per Helander, och Nils-Göran Larsson (HHL), alla verksamma som forskningsledare inom tyska Max-Plancksällskapet, in i diskussionen om den svenska grundforskningen:

Det finns stora problem med grundforskningen i Sverige, såsom stagnation och oförmåga till förnyelse vid universiteten

Det är svårt att inte hålla med. HHL lyfter i artikeln i SvDs nätupplaga fram inavel, professorsinflation, resursfragmentering och byråkratisering som orsaker till problemen för att sedan landa i ett förslag om införande av en sorts Max-Planckinstitut i Sverige som en lösning. Förslaget är säkerligen välment men det är en medicin som skulle dränera universiteten på forskningsmedel, sätta igång en omfattande pengarullning vid forskningsinstituten och därmed ta död på patienten!  Jag och Per Lundberg pekar i vår replik på att den notoriska sammanblandningen mellan forskning och innovation som sedan några år är statsreligion är ett ännu större hot mot den nyfikenhetsdrivna forskningen än de faktorer som HHL nämner.

I flera decennier har nu forskning och utbildning i stora delar av världen utsatts för krav på ekonomisk effektivisering, kommersialisering och målstyrning. Sven Widmalms artikel i Respons kommer väl egentligen inte med så mycket nytt men de sanningar han formulerar så väl behöver ständigt upprepas i den hallelulja-stämning som råder kring strategiska satsningar, innovationer, ekonomistyrning och allehanda ”quick fix”. Institutsvurmandet är en ytterligare utväxt på detta träd och det är naturligtvis speciellt bekymmersamt att Lunds universitets högsta ledning tillhör förespråkarna. I väntan på Margot.

”Universitetet ligger i startgroparna för att ta emot Margot Wallström. (…) Hennes introduktion är planerad till 19-25 april”. Jag undrar om tillträdande ordföranden i universitetsstyrelsen och prorektor som står för introduktionen förberett sig genom att läsa Johan Östlings intressanta intervju med den tyske sociologen Richard Münch i redan nämnda nummer av Respons?  Eller kanske rent av de tre böcker – Die akademische Elite (2007), Globale Eliten, lokale Autoritäten (2009) och Akademischer Kapitalismus (2011)- som Richard Münch publicerat de senaste fem åren. Dessa böcker utgör enligt Johan Östling en generalmönstring av dagens forsknings- och utbildningspolitik. Münch redogör för förvandlingen av ”universitetet från att ha varit ett säte för utbildning och vetenskap under ledning av den akademiska gemenskapen till att bli ett företag som verkar efter ekonomiska principer”.  Johan Östling är forskarassistent i historia vid Lunds universitet och jag kan bara hoppas att han finns tillgänglig för Margot under hennes introduktionsvecka. Münchs slutsatser förefaller ha full bäring på svenska förhållanden och bör föranleda en hel del åtgärder i Lund från vår nya ordförande:

….det är bättre också för ekonomin om vetenskapen får följa sina egna principer.

Universitetsstyrelsens beredningsgrupp har nu tagit fram en lista på fyra godkända kandidater till prorektors-posten bland vilka universitetskollegiet uppmanas att välja den nya små-ayatollan – rektors ställföreträdare. I en skrivelse till samtliga ledamöter i universitetskollegiet meddelas att ”Beredningsgruppen har i enighet uttolkat” vad som krävs av kandidaten till posten som prorektor:

 ”Kandidaten ska ha sin huvudsakliga förankring i utbildning” och ”komplettera rektors arbetssätt och kompetens”. I sammanhanget nämns att det är ”viktigt att kandidaten redan har god kännedom om universitetets organisation och arbetssätt”.

Det är alltså inte lite som krävs av den blivande prorektorn om man betänker att det inte heller är oviktigt att forskningserfarenhet och akademiska bildningsideal finns representerade hos universitetets högsta ledning.  Och sedan skall hen helst också vara kvinna. Fast studenternas analys landar i att kompetensen är högst prioriterad denna gång:

 ”Principiellt tycker jag att kompetens ska gå före. Att man först och främst tittar på vad personen kan och vill uträtta”, säger Simon Wetterling, ordförande för universitets studentkårer , i en intervju i Lundadelen av dagens nummer av Sydsvenskan.

I en artikel under rubriken Aktuella frågor i samma tidning den 22 februari gick samme Simon Wetterling i polemik med Rektor Per Eriksson och Vicerektorn Sven Strömqvist:

”Per Eriksson och Sven Strömqvist anser att man behöver ”bygga upp forskningsinstitut”. Vi menar att det kan vara en ytterst farlig väg att gå. Universitetet har tre uppgifter; utbildning, forskning och förmedling av kunskap till samhället utanför universitetet. Ett forskningsinstitut har endast två av dessa uppgifter; att undervisa ingår inte.”

Det låter som kloka ord i mina öron. Vågar man hoppas att dessa insikter kommer att vägleda studenternas agerande i universitetskollegiet ?

Med morgontidningen kommer då och då dessa tidningsliknande annonsbilagor, inte så sällan på teman som innovation, forskning och utbildning. Representanter för olika särintressen får vika ut sig utan någon närmare faktagranskning och självkritiken lyser med sin frånvaro: KTH, Svenskt näringsliv, Lunds Universitet, Vinnova, Region Skåne. Listan kan göras lång – myndigheter, företag och intresseorganisation i en salig blandning. Vem behöver dessa bilagor? Vem betalar dessa bilagor och varför ges de ut? Vem är det som talar? Dagens bilaga kallas tematidning och är ”en annons från mediaplanet”och har temat ”Innovation och forskning”. När jag bläddrar igenom det tröttsamma innovationstugget faller ögonen på intervjuer med Göran Sandberg, Vd för Wallenbergstiftelserna, och Lars Rask, Vd för Stiftelsen för strategisk forskning. Men här var det ovanligt många rätt!!!

Göran Sandberg slår fast att ”fungerande universitet måste vila på statsanslagen och ledningen på universiteten måste bli tydligare med sina vetenskapliga prioriteringar.”

Under senare år har svenska rektorer fått väldigt stor frihet, de utser sin egen styrelse. Det är en obegriplig frihet menar Göran Sandberg, vd för Wallenbergstiftelserna.

Lars Rask, vd för sStiftelsen för strategisk forskning, SSF, (…..) menar att det svenska anslagssystemet är unikt i så motto att fakultetsanslagen, alltså basfinaniseringen, i många fall inte bekostar hela lönen för professorerna.

- Att ständigt behöva jaga in halva sin och medarbetarnas löner premierar knappast nytänkande eller djärva forskningsprojekt. Det är otryggt, det tar tid att söka pengar, och för samhället är det en långsiktig suboptimering, säger Lars Rask

Sedan följer några faktafel, för såvida inte mitt minne sviker, den misslyckade befordringsreformen tillkom långt tidigare än 2007 och att regeringen tillsköt pengar direkt till professorerna ligger nog betydligt längre tillbaka i tiden än 2003. Men de faktafelen står antagligen intervjuaren och knappast Lars Rask eller Göran Sandberg för. Göran Sandbergs och Lars Rasks svar på frågan ”Vad ska man göra?”är säkert korrekt återgivet:

-  Öka fakultetsanslagen, eller minska antalet professorer och forskargrupper. Men en ökning av fakultetsanslagen skulle sannolikt bara resultera i ännu fler professorer. Göran Sandberg och Lars Rask anser att antalet forskargrupper bör minskas med en tredjedel. Sedan ska de frigjorda resurserna satsas på den bästa hälften av kvarvarande grupper och de unga, lovande forskarna.

Göran Sandberg misstror satsningen på stora forskningscentrum som varit så populär de senaste åren: -       De här satsningarna leder till enorma inlåsningsffekter. Excellent forskning utförs av excellenta individer i frivilliga samarbeten, säger Göran Sandberg.” Forskning är ett hårt arbete och det är elististiskt till sin natur. Det är samtidigt en ynnest att få forska, och ett ansvar, eftersom det sker på det allmännas bekostnad. Vissa forskare vid våra universitet och högskolor skulle göra bättre nytta någon annanstans, avslutar Göran Sandberg.

Jag är tacksam för dessa röster och dessa ”särintressen” som talar för allmänintresset när myndigheter, universitetsledningar och politiker driver i en helt annan riktning.  Mer sån´t, exempelvis i inspelen till den nya forskningsproppen!!

Eskil Fagerström hann före. I en krönika i Sydsvenskan skriver han idag om hur två seniora universitetstjänstemän från Universitetshusets tak står och spanar söderut i väntan på frälsaren….  Jag har själv gått och sugit på rubriken en tid. Lanseringen av Margot Wallström som nästa ordförande för Lunds Universitets styrelse och de förhoppningar som uttryckts kring hennes ankomst ger ju omedelbara associationer till Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, inte bara för att Godot och Margot ligger nära i munnen utan lika mycket för att det i båda fallen verkar handla om absurd teater. I väntan på Godot är ”pjäsen där ingenting händer två gånger”. Vad pjäsen egentligen handlar om har varit föremål för många tolkningar. Beckett fick visserligen nobelpris men för egen del har jag inte lyckats med att inse dramats storhet. Som Eskil Fagerström understryker: Margot Wallström förefaller vara en rekorderlig person och efterfrågad i många politiska sammanhang – men vad är det som kvalificerar henne för uppgiften som ordförande för Lunds universitets styrelse?  Eftersom hon har handplockats av nuvarande styrelseordföranden Allan Larsson och hyllas av Rektor Per Eriksson så är det väl tvärtemot en uppenbar risk att hennes eventuella ankomst inte förändrar någonting till det bättre? Så länge jag inte hört en kraftfull deklaration från henne som bevisar motsatsen så är därför mitt grundtips att Rundgången fortsätter.

I protokollet från universitetsstyrelsen sammanträde den 15 april i vår kan man läsa att styrelsen beslutar

- att forskningsbudgeten på universitetsgemensam nivå kan underbalanseras från 2012 med sammantaget 200 mnkr för nya åtgärder under en begränsad period på maximalt fyra år

- att resursfördelningen avseende forskning därefter årligen ska vara i balans

- att det genom underbalanseringen uppkomna negativa myndighetskapitalet ska täckas av i första hand framtida ränteintäkter

Det är  en innovativ lösning på ”problemet” med universitetets stora myndighetskapital, helt i linje med det mesta annat som kommer från vår ledning i dessa dagar. Universitetsledningen ger sig rätt att spendera det kapital som finns ute i verksamheten enligt en logik som innebär att alla pengar är ledningens pengar. Man ignorerar alltså helt problematiken kring myndighetskapitalet och låtsas att det handlar om ”fria medel” som kan disponeras fritt för ändamål som universitetsledningen beslutar.  Visst kan det sticka i ögonen på allmänhet och politiker att Lunds Universitet går med så stora överskott år efter år och att det finns så mycket ”pengar på banken” men universitetsstyrelsen borde naturligtvis veta bättre och universitetsledningen borde hållit fingrarna borta från syltburken. Strategiska forskningsanslag som sökts för klimatforskning kan inte med hedern i behåll användas för att betala satsningar på cancerforskning. Anslagen skall ju redovisas också. Likaledes måste sparade ersättningar för dekan- och prefektuppdrag i anständighetens namn reserveras för dessa dekaners och prefekters bruk i samband med att de återinträder i kärnverksamheten efter avslutade uppdrag – eller vad de nu har för planer för pengarna.

Istället för att på allvar ta sig an uppgiften att förklara problematiken kring externfinansierad forskning och vad som händer när man plötsligt vräker ut stora summor pengar till ”strategiska forskningsområden” samtidigt som basverksamheten vid universitetet plågas av osäkerhet och dräneras på resurser ger ledningen sig själv fri dragningsrätt på dessa medel. Av Biologiska institutionens dryga 20 miljoner i myndighetskapital är nästan utan undantag alla pengar ”låsta”, det finns en ”rättmätig ägare” till tillgångarna och det vore moraliskt förfall att konfiskera pengarna och spendera dem på andra ändamål.

Universitetsledningen valde alltså att gå lite mer sofistikerat till väga. Istället för att slå ner i verksamheten och direkt plocka pengarna från utpekade aktiviteter – vilket hade varit ärligare men mera arbetskrävande och i sin nakenhet omöjligt att förklara och försvara – så väljer man varianten att övertrassera de centrala kontona. På detta sätt räknar man med att under de kommande fyra åren förbruka 200 miljoner av myndighetskapitalet genom att bygga upp ett underskott centralt. Antagligen är det meningen att vi ute i värksamheten (ja det gör ont!) så småningom skall söka medel hos externa finansiärer för att täcka rektors underskott men i beslutet vill man få det att framstå som om det finns ett quick-fix på närmare håll: Underskottet skall betalas genom ränteinkomsterna på det myndighetskapital som vi uppmanats att förbruka och som Rektor nu väljer att förbruka en gång till! Men inte nog med det; det förbrukade kapitalet skall sedan dessutom generera räntor som skall stå för återbetalning av skulden. Ebberöds bank har öppnat filial vid Lunds universitet! Ebberöds bank, ett danskt folklustspel som blivit urtypen för (möjligtvis välmenande) men svårt vanskött ekonomisk verksamhet. Ebberöds bank betalar fantastiska 8 procent i inlåningsränta samtidigt som det bara kostar 4% att låna i banken. Eftersom kostnaderna för utlåningen inte täcks av inlåningen uppstår ett underskott som måste betalas med insatta medel. Ett ponzibedrägeri av bästa slag.

Universitetsstyrelsens protokoll var svårsmält. Jag tog därför tillfället i akt att vid dagens prefektmöte i Palaestra fråga Rektor om hur man egentligen tänkt sig att få den här affären att gå ihop . Rektors svar var att det väl ändå var bättre med denna modell än att man bara rätt upp och ner drog in (konfiskerade) det kapital som finns ute i verksamheten. Jag tänkte att nu reser sig väl auditoriet upp och ropar Kejsaren är naken! Men icke så.

Då är det alltså jag som missförstått allting? Universitetsstyrelsen har ju trots allt en före detta finansminister som ordförande och både en bankdirektör och en direktör från svenskt näringsliv som ledamöter. Vad är väl då mina ekonomiska erfarenheter värda i jämförelse med insikterna hos dessa proffs? För egen del är jag ju bara en ekolog, prefekt för biologiska institutionen med ekonomiska erfarenheter från enkla sammanhang som bostadsrättsföreningar, ideella föreningar, föräldrakooperativ och det egna hushållet. Verksamheter som inte drivs under så yviga former och som helst skall gå ihop. En liten slant på banken har i dessa sammanhang aldrig varit helt fel. Men å andra sidan, om min ekonomiska kunskap är ringa så kan man ju ändå samtidigt fundera på vilka som utgjort ekonomiska faror i historien….

— •l• —

Winston Churchill beklagade sig över parlamentet:

The practice of Parliament must be judged, not by quantity, but by quality. You cannot judge the passing of Bills by Parliament as you would judge the output of an efficient Chicago bacon factory. Out of doors this ignorant idea is much cherished, and you frequently hear people say: ”Why don’t they sit all the year round, and pass all the Bills they are asked to pass?” But the country would be thrown into great confusion if there were not corrective counter-checks, and if there were not Conservative elements in the country which are not anxious to see continuous rapid change, and all our affairs thrown into a state of flux. It is important, in a well-governed country like this, where so much has been achieved in the past, that a certain amount of time should be given for people to accommodate themselves to circumstances, and for troubles and difficulties to pass away, rather than that they should always be dealt with by petulant and impatient legislation.

Och ett välskött universitet skall inte ledas och bedömas som en chipsfabrik. Ej heller drivas som Ebberöds bank. Någonting har gått fundamentalt fel.

Per Eriksson

Charles Ponzi

Winston Churchill

Allan Larsson

Vem skall bort?

Universitetsstyrelsens iver att komplicera livet för oss som arbetar med kärnverksamheten ligger väldigt mycket i linje med de tendenser i tiden som kommenteras av professor Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, i en krönika i ST Press, utgiven av fackförbundet ST. Något att begrunda både när olika försörjningsformer för doktorander diskuteras och när myndighetskapitalet skall disponeras:

En sak tycks i alla fall vänster och höger i politiken eniga om. Och det är att forskarna behöver klämmas åt.

— •l• —

Ett fascinerande drag i denna utveckling är att den i så obefintlig grad låtit sig informeras av forskning om hur forskningsmiljöer faktiskt fungerar och vad som får människor som arbetar i dessa miljöer att anstränga sig och åstadkomma resultat. Denna forskning pekar på dynamiken i forskargruppen som nyckeln till vetenskapliga upptäckter. Det gäller att skapa grupper där forskarna är »lagom olika« – så pass olika att de tillför varandra något, så pass lika att de kan kommunicera. Och den visar hur komplicerat det är att få sådana grupper att fungera på ett framgångsrikt vis, hur gott handlag som krävs i det akademiska ledarskapet och hur viktiga emotionella och sociala faktorer är i att skapa fungerande team. Dessa grupper kan stöttas eller motverkas, men de kan inte kommenderas fram. De växer underifrån, som resultatet av nyfikenhet, sanningssökande och tillit. Och de är sköra.

Den nuvarande utvecklingen innebär i stället att kraft och tid tas från det som borde vara forskarnas arbetsuppgifter – att i fungerande team lösa problem och publicera resultat – till att återrapportera och utvärdera, hitta på »strategiska visioner«, eller i bästa fall kringgå forskningsbyråkratins ständiga krav på återkoppling och information.

— •l• —

Vad ska man göra i stället? Man ska lita på forskarna. Försiktigt stötta de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Incitament och kontroll finns redan inbyggda i våra egna karriär- och statussystem. Vi konkurrerar från den dag vi anställs intill den dag vi går i pension: om tjänster, om publikationsutrymme, om knappa forskningsresurser. Vi kan prioritera, vi ser vad som är relevant, vi är dynamiska och besjälade. Låt oss sköta vårt jobb.

 

Krönikan i sin helhet är obetydligt längre men väl värd att läsa en gång till!

Universitetsstyrelsen fattade i går det väntade beslutet om att förbjuda utbildningsbidrag som försörjningsform under forskarutbildningen. Detaljerna, om sådana finns, är för mig okända. Vanligtvis initierade Sydsvenskan har i dagens upplaga ingen information i frågan utan fokuserar istället på Lunds universitets innovationsdirektörs avhopp efter endast 10 månaders anställning.

Men Lundagård hade information redan i går:

På Twitter meddelade en jublande glad Christian Stråhlman, studentrepresentant i universitetsstyrelsen, strax efter 16 att bidragen nu är historia:
”Det är en anständighetsfråga”, sa universitetsstyrelsen. Sedan beslutade man att avskaffa utbildningsbidragen vid LU.

Lundagård ger också ett ganska uttömmande referat av min skrivelse till universitetsstyrelsen i en allmänt belysande artikel. Skrivelsen och uttalanden av medicinska fakultetens dekan Bo Ahrén kommenteras av doktorandkårens ordförande Angelica Andersson som inte håller med:

Enligt henne är argumentet att slopade bidrag skulle få negativa konsekvenser för forskningen helt grundlöst.

Så ingen anledning till oro.

Att säga att det inte går att bedriva god forskning utan utbildningsbidrag är absurt, säger hon.

Fast här slår hon in öppna dörrar eftersom varken jag eller Bo Ahrén hävdat detta. Det vore verkligen absurt att säga något sådant.

Det går heller inte, enligt Angelica Andersson, att motivera utbildningsbidragen genom att hävda att doktoranderna genomgår utbildning.
– Jag ser ingen motsättning i att forska och samtidigt genomgå forskarutbildning.

Nej, vem gör det? Motivet för att bibehålla en blandad försörjning, utbildningsbidrag och doktorandtjänst är väl just att forskarutbildningen är både utbildning och forskning? För att kunna ge fler studenter möjlighet att prova på forskarutbildning och forskning och för att kunna erbjuda nydisputerade post doc-möjligheter.

Fortbildning är en naturlig del av verksamheten på universitetet. Även professorer går kurser, säger hon.

Men här finns det nog mer än en nyansskillnad; är det någon professor som ägnar 25% av sin arbetstid åt att gå ”kurser”? Men vill man inte se att det är en principiell skillnad mellan doktoranders utbildning och professorers fortbildning så gör man det inte.

Doktorandkårens huvudargument mot utbildningsbidrag förblir att

.. detta handlar om att alla ska få en trygg anställning. Det här handlar om personal på en svensk myndighet, jag tycker att detta är en självklarhet.

Säger Angelica Andersson enligt intervjun.

För att ange vad en doktorand är och gör så kanske inte ”personal på en svensk myndighet” den mest träffande definitionen. Vad gäller tryggheten så har vi redan från institutionernas sida ett ansvar att försörja doktoranderna i fyra år och vi tar detta på stort allvar. Försörjningsansvaret innebär att doktoranderna är skyddade mot uteblivna externa anslag eller nedskärningar i institutionernas fakultetsfinansiering på ett sätt som inte gäller någon annan kategori av medarbetare.  En nyantagen doktorand har i princip en fyraårig uppsägningstid. Dock är de inte skyddade mot att förlora sina handledare eftersom uppsägning av tillsvidareanställda lärare/forskare kan ske på betydligt kortare tid. Men då har vi en skyldighet att mobilisera annan handledning.

Det är väl enbart vad gäller avsaknaden av pensionsavsättningar under utbildningsbidragstiden som det finns en avgörande skillnad jämfört med en reguljär anställning. För min del kan jag inte inse att detta innebär en ”oanständighet” som motiverar en höjning av kostnaderna för utbildningsstöden med 20 %.

Doktorandkårens position är förvisso facklig och kan väl förstås som sådan. Svårare då att förklara hur det kan komma sig att universitetsstyrelsen så villigt delar denna position. En förklaring kan vara ”rundgången i universitetsstyrelserna” . Rektor utser styrelsen och styrelsen utser rektor. Här skapas ett beroendeförhållande som inte uppmuntrar granskning och självständigt agerande:

Hösten 2008 pågick en intensiv process kring valet av ny rektor för Lunds universitet. Christian var som kårordförande med när man lade fram förslaget om att välja Per Eriksson till posten.

Samme Christian Stråhlman är nu jublande glad över att utbildningsbidragen avskaffas vid LU. Men det är kanske inte konstigare än att jag är ledsen? Jag vill också att doktoranderna får en bra forskarutbildning under anständiga former men hade hellre sett att Rektor låtit institutionerna avgöra hur vi försörjer doktoranderna inom ramen för vad lagen tillåter. De närmsta åren såg ganska ansträngda ut även med tillgång till utbildningsbidrag som försörjningsform. Nu lägger man sten på börda. I värsta fall får det bli ett totalt antagningsstopp för doktorander vid Biologiska institutionen innan vi kan överblicka konsekvenserna av universitetsstyrelsens beslut. Jag tror inte detta kommer att applåderas av forskare och lärare – antagligen inte heller av doktorander och biologistudenter. Det är inte bra men detta är en situation som uppkommit bortom prefektens kontroll. Frågor och klagomål kan med fördel ställas till Dekanus, Rektor och universitetsstyrelsen.

Tor och Midgårdsormen

Beslutet innebär förvisso inte världens undergång, forskning kommer att utföras och doktorander kommer att utbildas också i framtiden, men beslutet var ett stort steg i fel riktning.

- Återinför utbildningsbidragen!

Till Universitetsstyrelsen

Rör inte utbildningsbidragen – ge oss arbetsro!

Vid Biologiska institutionen har vi just tagit oss igenom flera år av mycket smärtsam ekonomisk sanering. I delar av verksamheten har det varit näst intill antagningsstopp för doktorander och så sent som den 25 mars meddelade jag på ett informationsmöte att vi nu så smått kunde se fram emot att börja anta doktorander igen under ordnade och hållbara former. Detta positiva scenario sveps nu i ett slag bort.

Senare samma dag nådde mig nämligen ryktet att Rektor tänkte föreslå universitetsstyrelsen att utbildningsbidrag snarast skulle förbjudas som försörjningsform för doktorander vid Lunds Universitet. Det var ett rykte och vad som eventuellt var dess substans hade inte kommunicerats med oss ute på institutionerna, med oss som med ungefär fyra års framförhållning försöker driva forskarutbildning under anständiga förhållanden för alla inblandade.

Ryktet bekräftades i sina huvuddrag vid direkt kontakt med vice-rektor Ingalill Rahm-Hallberg, möjligen med korrigeringen att det inte var Rektor som drev på utan ”universitetsstyrelsen” och att konsekvenserna först skulle utredas.

Efter läsning av Sydsvenskan vet jag inte riktigt vad jag skall tro om ”skuldfrågan” men ärendet är uppenbarligen på agendan inför styrelsemötet i morgon den 15 april:

Nästa vecka kommer universitetsstyrelsen sannolikt att klubba igenom förslaget att avskaffa utbildningsbidragen.

-       Det är vår skyldighet. Det handlar om ett bättre sätt att hantera vår framtid, våra ungdomar, säger Per Eriksson, rektor för Lunds universitet.

Förslaget skall genomföras så fort som möjligt, enligt förslaget.

-       Vi har en samsyn kring detta och jag tror inte att det kommer att bli några problem i styrelsen. Den enda baksidan som finns är att det kan bli något färre doktorander än vi har idag, säger Per Eriksson.

Doktorandkåren ser det som en av sina största framgångar någonsin.

Utbildningsbidrag ett bra studiestöd

Rektor och doktorandkåren får det i artikeln att låta som om utbildningsbidrag under doktorandstudierna är näst intill exploatering när det i själva verket är en mycket generös form av studiestöd jämfört med studiemedel och stipendier. Det utbetalas även under sjukfrånvaro och föräldraledighet och kan därmed i vissa avseenden t o m vara bättre än doktorandtjänst för mottagaren. Genom att jämställa forskarutbildning med arbete har man blandat bort korten. Förvisso utförs mycket av forskningen i Sverige av doktorander och vi skall vara rädda om doktoranderna men av fyra års doktorandstudier utgörs ett år av kurser. Och när doktorander undervisar har de tjänst.

Per Eriksson anför också att dekanerna samtyckt till förslaget på senaste dekanrådet. Detta stämmer inte att döma av uttalanden från Bo Ahrén, dekanus vid medicinsk fakultet. Om naturvetenskapliga fakultetens dekanus stött förslaget så har han i så fall kört sitt eget race och ignorerat prefekterna inom fakulteten.

Ekonomiskt lättsinne

Tas utbildningsbidragen bort (f n i normalfallet 18 mån vid Biologiska institutionen) kommer kostnaden för en forskarutbildning på 4 år att öka med cirka 20 %. Utbildningsbidraget som innebär 15 500 kr per månad plus 61,6% i overheadpåslag skall alltså nu ersättas med doktorandtjänst (21 600 kronor från första dagen – fast doktorandernas fackliga representanter driver hårt att ingångslönen skall höjas). Med lönebikostnader om ca 51 % och 61,6 % overhead-påslag handlar det om en fördubbling av kostnaden från 25 000 till ca 50 000 per månad. Den ökade indirekta kostnaderna innebär visserligen att pengarna delvis dyker upp i någon annan del av systemet men vi har lärt oss läxan: Det nya redovisningssystemet ger den rätta bilden av de faktiska kostnaderna – dvs kostnaden för utbildningsstöd ökar mycket!

Universitetsstyrelsen säljer ut utbildningsbidragen?

Märk väl att kostnadshöjningen är inte en engångssatsning om 50 miljoner för universitetet vilket tidningsrubrikerna kan få en att tro. Det rör sig om en permanent höjning av utgiftsnivån med 50 miljoner om året – eller en halv miljard på tio år i oförändrat löneläge – om inte den uttryckliga avsikten är att minska antalet doktorander med 20%. Och det lär bli mycket svårt att driva igenom en ”återställare”.

”De stigande förväntningarnas missnöje” har ett kraftigt grepp om doktorandkåren och naturligtvis är jag medveten om att det också bland lärarna finns många som tycker det är bra att stipendier och utbildningsbidrag tas bort. Några som försvarat förslaget har hävdat att det är nog inte så skadligt med lite färre doktorander och ökad konkurrens. Ökad konkurrens innebär, menar de, att vi får bättre doktorander och att det för övrigt finns ”myndighetskapital” att betala med. Båda argumenten är fel:

• De som försvarar förslaget med att det finns myndighetskapital att disponera på denna reform bortser från att kostnadshöjningen är permanent och när kapitalet är förbrukat måste nya friska pengar till. Jag misstänker dessutom starkt att reformen kommer att driva upp det allmänna löneläget. Höjs doktorandernas studiestöd måste också löner för TA-personal, post docs och lärare höjas. I ett snävt fackligt perspektiv är detta kanske inte ett problem – utan rent av önskvärt – men ofinansierade lönehöjningar är inflationsdrivande och urholkar köpkraften.
• En ytterligare komplikation är att myndighetskapitalet till mycket ringa del består av ”fritt disponibla pengar”. På Biologiska institutionen har vårt positiva myndighetskapital rättmätiga ägare. Det vore naturligtvis moraliskt helt förkastligt att använda tidigare dekaners och prefekters sparade ersättningar för att betala höjda utbildningsstöd i andras projekt. Pengar som sökts externt för att betala för klimatforskning kan inte användas för att betala doktorander som arbetar med bröstcancer. Universitetsledningens oförmåga att inse att myndighetskapitalet inte består av fritt disponibla pengar (åtminstone inte på vår institution) och oförmågan att kommunicera detta till massmedia och regering måste vara ett av ledningens större misslyckanden. Skulle jag ha missförstått bokföringen och det trots allt finns stora fritt disponibla resurser så ser jag fram emot att dessa fördelas till institutionerna utan några andra villkor än att de snabbt skall omsättas i högkvalitativ verksamhet enligt våra egna prioriteringar.
• De som viftar bort kostnadsökningen med att det bara är bra med lite färre doktorander bortser från att vi behöver kritisk massa för att kunna ordna ett högkvalitativt program av kurser och seminarier med vetenskapligt innehåll. Studiestöd är inte den enda utgiftsposten för en forskarutbildning och med färre doktorander blir de fasta kostnaderna per doktorand högre.
• Färre studiestöd för doktorander innebär färre doktorander i projekten och mindre forskning – både den som utförs av doktoranderna och handledarna. Färre doktorander innebär att vi behöver färre handledare och färre handledare kommer att innebära mindre forskning. Färre studiestöd innebär att färre studenter kan pröva på en forskarutbildning. Är denna ökande konkurrens och dessa minskade möjligheter verkligen i studenternas intresse?
• Om det är tjänsten snarare än pengarna som är det viktiga så kan man ju i och för sig göra ”reformen” kostnadsneutral genom att ta bort utbildningsbidragen men samtidigt sänka doktorandlönerna. Det hade dock inte förändrat min principiella syn på saken.

Jag kan bara konstatera att arbetet som prefekt med ansvar för både det ena och det andra försvåras – ja näst intill omöjliggörs – av att vi inte har kontroll över våra kostnader på en rad områden. Genom kloka beslut och träget arbete kan vi uppnå små vinster (handlingsutrymmen) som snabbt sopas undan av beslut som tas utanför vår institution, av externa forskningsfinansiärer eller av vår egen ledning.

Att under en övergångsperiod kompensera de institutioner som har utbildningsbidrag för merkostnaden som uppstår om utbildningsbidragen förbjuds vore naturligtvis helt fel: Varför nu plötsligen ge mer studiestödsmedel till institutioner som valt att tidigare använda utbildningsbidrag som försörjningform? En sådan åtgärd vore bara ägnad att fördunkla beslutets konsekvenser och skulle leda till en ogenomtänkt omfördelning av resurser ad hoc.

Skydda intressena mot åsikterna

Jag är övertygad om att anställningsvillkoren under studietiden inte är den avgörande frågan för rekrytering av nästa generations framgångsrika forskare. Mycket viktigare är med säkerhet vilken möjligheter som kan erbjudas EFTER genomgången forskarutbildning. Inom och utanför universitetet. Om myndighetskapitalet bränner i fickorna på universitetsstyrelsen, satsa då hellre på fler utbildningsbidrag, post doc-tjänster, fler lärartjänster och fler fullfinansierade professurer i ett väldimensionerat och långsiktigt hållbart tjänstesystem.

Inom naturvetenskapliga fakultetens ledningsråd finns så vitt jag erfarit under våra möten ett mycket stort motstånd från prefekterna mot att förbjuda utbildningsbidragen som försörjningsform! Men frågan är politiskt känslig och få vill riskera att framstå som ”doktorandfientliga”. Så högt i taket har vi på vår arbetsplats.

För säkerhets skull vill jag för egen del göra några sista påpekande:

• Jag anser mig inte vara doktorandfientlig. Jag har själv varit doktorand och tror mig minnas hur det var. Som doktorand kände jag dock inte till alla handledarskapets och prefektens utmaningar.
• Att jag är för utbildningsbidrag som möjlig försörjningsform innebär inte att jag vill förbjuda doktorandtjänster!
• Jag önskar att vi på institutionerna själva kan få avgöra vilka försörjningsformer vi använder så länge de inte strider mot svensk lag. Varför skall vi påtvingas en lösning när det uppenbart finns flera olika alternativ som det är möjligt för handledare att erbjuda?
• Om konkurrensen om doktorander kräver att doktorandtjänst erbjuds från första dagen så kommer så att ske. Detta är självreglerande. Men det är inte klokt att erbjuda doktorandtjänst som enda försörjningsalternativ.

Christer Löfstedt

Ps. Att prestera en utmärkt doktorsavhandling på fyra år är svårt, ofta omöjligt. Att sedan omedelbart få ett relevant arbete är få förunnat. Många är de doktorander som jag under åren stöttat med externa medel om de behövt några extra månader betald tid fram till disputationen eller för att de under kortare eller längre tid skulle kunna avsluta sina projekt efter disputationen och finna annan relevant sysselsättning. Jag tror att det varit väl använda pengar både för mig och de f d doktoranderna. De pengarna finns inte om utbildningsbidragen ersätts med doktorandtjänst. Ds

Lek med ord.

Jag har tidigare kommenterat ”såpan Rektorseländet”. Men det var ju länge sedan nu och kanske är allt glömt. Från säker källa (?!) erfor jag i förra veckan att även prorektor snart kommer att kunna tituleras professor. Baserat på akademisk meritering verkar detta vara välunderbyggt (det är väldigt stor skillnad på H-faktor 20 och 2). Och vem bryr sig för övrigt i dessa dagar? Envar sin egen Rektor!

Är det då kul- eller bara spexartat – att inkalla avsutten universitetskansler för att skämta bort eventuell kritik mot beslutet?

Ingen skugga över Carl-Gustaf Andrén. Carl-Gustaf var en Rektor av den gamla stammen, från tiden innan månglarna helt tog över templet, och han har räknat ut vad utbildning kostar. Men är det seriöst? Är det nödvändigt? Sviktar rent av förtroendet?

Gamle Rektorn och Kanslern verkar ”still going strong”. Kanske plats för mer än ett tillfälligt spexartat gästspel?