16
Apr 14

Hjärnsläpp?

Yttrande över remissen “Hjärtstartare – gemensamma riktlinjer för Lunds universitet”

Remisserna duggar tätt över prefekterna den här våren. Är det inte LU-CRISIS (den nya forskningsdatabasen) så är  det absurt detaljerade arbetsmiljöriktlinjer, normerande högskolepedagogiska utvecklingssatsningar – eller hjärtstopp. Kärnverksamheten sitter hårt.

 

Efter att ha tagit del av förslaget till gemensamma riktlinjer för införskaffande av ”hjärtstartare” är jag fylld av frågetecken och intuitivt verkar det inte alls vara någon bra idé:

-     Hur många liv kommer den föreslagna åtgärden att faktiskt rädda?

-     Vilket liv kommer dessa räddade personer att leva efter framgångsrikt genomförd räddningsinsats?

-     Vad är kostnaden för inköpet av dessa hjärtstartare?

-     Vad är kostnaden i form av tid och pengar för att organisera och underhålla denna organisation och dessa hjälpmedel?

-     Vem har hittat på det här? Vem skall genomföra detta?

Enligt skrivelsen inträffar varje år ”ca 10 000 plötsliga hjärtstopp i Sverige”. Det låter ju inte bra men:

-     Hur många av dessa inträffar på arbetsplatsen?

-     Hur många av dessa inträffar på Lunds universitet?

”En hjärtstartare (defibrillator) kan användas vid vissa hjärtstopp”:

-     ”vid vissa” betyder vid vilka? Vid vilken andel av de förväntade hjärtstoppen vid LU?

-     Vilken skillnad kommer statistiskt sett den föreslagna åtgärden att faktiskt innebära i form av överlevnad och behandlingsresultat för Lunds universitets personal och studenter jämfört med att vi avstår från denna åtgärd och enbart upprätthåller ett ambitiöst program för utbildning i hjärt- och lungräddning?

 

Vad jag förstår lider flertalet av de som drabbas av plötsligt hjärtstopp av kranskärlssjukdom. Vilka är riskfaktorerna? Vilken effekt på överlevnad och livskvalité har införskaffandet av hjärtstartare jämfört med förebyggande hälsovård till samma kostnad?

Lunds universitet bör ha personal som har kompetens att förklara sjukdomsbilden, redovisa risken för hjärtstopp på arbetsplatsen, den förväntade hälsoekonomiska effekten och att evidensen för att den föreslagna åtgärden är mer än behjärtansvärd. Innan denna information eventuellt redovisats och ger ett övertygande stöd för den föreslagna åtgärden är det självklara svaret på remissen att projektet bör avbrytas innan det påbörjats*.

__________________

*En del information finns att hämta i Läkartidningen 2010-02-23 nummer 8 (och däri refererad litteratur):

Det finns fortfarande frågetecken om kostnadseffektiviteten för system med hjärtstartare på offentliga platser. Få undersökningar finns gjorda inom området, varför det är av stor vikt att en kostnadsnyttoanalys beaktas innan man inför dessa program mer generellt.

Det förefaller dock sannolikt att program med hjärtstartare på publika anläggningar kan påverka överlevnaden om de införs på platser där risken är hög för att ett hjärtstopp inträffar minst en gång vartannat år (högincidensplatser).

Walker et al skapade 2003 en teoretisk modell för att mäta kostnadseffektiviteten av att placera ut hjärtstartare i samhället. Uträkningen baserar sig på historiska data för hjärtstopp från ambulansens register. En kostnadsnyttoanalys gjordes baserad på antal levnadsår som vanns, dessutom gjordes en kostnadsnyttoanalys baserad på antal vunna år med justering för livskvalitet (kvalitetsjusterade levnadsår, QALY). Författarna sammanfattar denna teoretiska modell med att en mer riktad insats med polismän, brandmän etc skulle ge mer nytta för pengarna än att sprida hjärtstartare i samhället.

 

 

 

 

08
Feb 14

Klackarna i taket – om metastrategisk forskningsplanering

Och det hände sig vid den tiden, närmare bestämt den 11 april 2013 att från rektor Per Eriksson utgick ett påbud (Dnr LS 2013/183) att hela universitetet skulle omfattas av en strategisk plan.

Detta var inte den första strategiska planen, men just denna var tänkt att bli lite mer substantiell och den skulle utformas när Olov var dekanus vid den naturvetenskapliga fakulteten.

Då färdades alla prefekterna var och en till sin institution, för att låta formulera sitt bidrag till forskningsstrategin.

Så gjorde ock Christer, prefekt på den Biologiska institutionen; men eftersom han var av både det kritiska och självkritiska slaget kunde han inte låta bli att fundera över värdet av dessa övningar.

 

Den som trots allt vill vara lite positiva säger förstås genast ”låt oss vända detta påbud till något positivt”. Men vad skall man ha en forskningsstrategisk plan till? För att nå ett uppställt forskningsmål? ”Fat Man” och ”HUGO” var förvisso storslagna forskningsmål som krävde strategisk planering och resursanvändning. Men elektriciteten, penicillinet, upptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna och de flesta andra vetenskapliga upptäckter som vår civilisation och vårt välstånd vilar på var nog allt annat än resultatet av utarbetade institutionella ”forskningsstrategier”.

Carl Rudbeck recenserar i Axess nr 1 2014 boken ”Strategy A History” av Lawrence Freedman (Oxford University Press 2013). Jag vet inte om universitets överstrateger läser den sortens tidskrifter och böcker men jag hoppas att någon slav på triumfvagnen kanske viskar Rudbecks inledningsord i kejsarens öra:

Numera vimlar det av strateger överallt, alla människor med lite självaktning har en strategi. Och riktigt viktiga människor säger sig vara experter på saker som strategisk kommunikation eller strategisk konceptutveckling och annat lika outgrundligt och exotiskt. Åtminstone tills man skrapar på ytan och finner att det i många fall bara handlar om det som vanligt folk kallar planering.

Finns det då ingen skillnad alls mellan strategisk planering och vanlig ”sunt-förnuft-planering”. Strategi är ursprungligen ett militärt begrepp. Någon allmänt omfattad och heltäckande definition finns antagligen inte men Freedmans definition (sådan den refereras av Rudbeck) ”handlar om att få ut mer av en situation än vad den inledande styrkebalansen antyder”.

Det är tänkvärt. Jag är inte pacifist och jag förnekar inte värdet av planering men jag är alltid vaksam på vem som försöker styra mina vägar och varför. I veckan fick jag ta del av promemorian och enkäten som ligger till grund för Sveriges Lantbruksuniversitets motsvarande ”strategiska planering”. Man kallade det visst något annat men det var samma andas barn. SLU arbetar nu med att identifiera styrkor och svagheter, samarbetspartners och konkurrenter för att i den omfördelning av resurser mellan Sveriges universitet som aviserats om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

Den strategiska planeringen är i denna tappning en del av marknadiseringen av universitetet och forskningen, ännu ett utslag av New Public Management i dess sämsta form. Nationellt sett är det ett nollsummespel, men alla hoppas förstås på att just de skall komma ut lite bättre än konkurrenterna, att om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

Bara att gilla läget i Spegellandet och springa lite fortare än alla andra.  Det är trångt om utrymme för den nyfikenhetsdrivna forskningen i universitetetshärbärget bland innovationskontor, värdegrunder, strategiska forskningsanläggningar och systematiska planer av alla de slag. Ja, inför all denna Herrens härlighet kan man ibland som prefekt och forskare känna sig ganska förskräckt trots upprepade förmaningar om motsatsen:

Varen icke förskräckta.  Se, dessa gökungar bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna en innovation som ligger lindad i skuldebreven.

Ära vare Gud i höjden och Medicon Village på jorden, bland människor till vilka han har behag!

Det är nog främst detta som bör hanteras i verksamhetens strategiska plan. Hur skall vi agera bland nya påbud om strategiska planer, utbrott av forskningspolitik, känslor av akademisk hemlöshet och universitetsledningens miljonrullningar?  Hur skall vi utveckla vår professionalitet och värna oss mot destruktiv uppifrån-planering samtidigt som vi faktiskt tar vårt ansvar för ändamålsenlig användning av skattebetalarnas pengar i vår i många stycken priviligierade situation?

I detta läger ser jag ett behov av en meta-strategisk forskningsplan, dvs en plan för att kunna hantera förändringar i forskningspolitiken och den överdrivna tron på värdet av forskningens uppifrån-styrning till förmån för ett forskning på eget programansvar och utvecklat kollegialt styre.

Vad gäller själva forskningen så är och förblir den med fördel ”decentraliserad”. Det är forskare och forskargrupper som löser forskningsproblem – inte ledarskapet vid universitetet. Vad som lönar sig och vad som blir en stor upptäckt vet man ofta inte förrän efteråt, ibland inte förrän långt efteråt. Det får mig att tänka på Yngve och historien om gummiklackarna berättad i filosofie hedersdoktorn Fredrik Sjöbergs bok med titeln ”Ge upp idag, imorgon kan det vara för sent”. Med författarens benägna tillstånd återger jag texten:

En gång var jag bekant med en man i Halmstad som grundlade sin rikedom genom att byta till sig ett stort parti gummiklackar mot ett mindre parti polska läderjackor som han hade kommit över någonstans. Han hette Yngve. Klackarna var dock svårsålda; de var tillverkade under kriget och innehöll så mycket kol att de gjorde fula märken på golvet ifall man kom på iden att verkligen använda dem, inte bara handla med dem. Därför blev de liggande i ett lager någonstans. Först flera år senare lyckades han sälja dem till en grossist i Borås, och där kunde historien ha slutat, men det gör den inte, för han som köpte klackarna hämtade dem aldrig, och när Yngve efter en tid förhörde sig om saken, kröp det fram att köparen hade tappat intresset. Med klackarna fick Yngve göra vad han ville. Åren gick, och så i början av 196o-talet köpte han en gård i skogarna nedåt Hishult med tanken att utveckla den till ett stuteri för travhästar. Så skedde också. Man hade faktiskt fler än femtio hästar när verksamheten var på topp, och i den vevan tyckte Yngve att klackarna låg i vägen där de var, så han bestämde sig för att stuva in dem på höskullen i Hishult. De fyllde ett helt lastbilsflak; det var hans fru Svea som körde lasset. Hon hade tjänstgjort i lottakåren under kriget och var bra på att köra tung lastbil. Nåväl, klackarna lastades in i ladan, där de glömdes bort – och blev kvar när stuteriet i början av 1970-talet såldes till en tandtekniker från Tyresö som hade gripits av plötslig längtan till landet. Det var under gröna vågen; viljan var större än förmågan, så han lyckades inget vidare bra med hästarna, utan öppnade istället en illegal bilverkstad i ladan där Yngves gummiklackar ännu låg i tryggt förvar. Det var en förlupen svetsloppa från denna verkstad som var orsaken till att ladan slutligen brann. »En märklig svart rök steg mot himlen«, som det hette i lokalradion, och så var historien med klackarna slut. Nästan. Själva poängen var att de hela tiden hade varit försäkrade, och att Yngve efter branden lyckades få ut en förvånansvärt stor summa pengar. Vad som kan löna sig, brukade han säga, vet man aldrig förrän efteråt.

Jag kände också Yngve och kan därför bedyra att historien är sann. Så långt den nu kan kontrolleras. Sensmoral? Får jag kanske erbjuda en försäkring, en metastrategisk forskningsplan? För att om möjligt få ut mer av situationen än den inledande styrkebalansen antyder….

14
Nov 13

VR och forskningsfinansieringen

Biologiska institutionen vid Lunds Universitet är en av LUs större institutioner med nästan 300 anställda och en årlig omsättning på ca 280 miljoner. De externa anslagen för vår forskning har under en lång tid uppgått till i runda tal 100 miljoner per år. Med tanke på institutionens storlek förväntar jag mig att den genomsnittliga kvalitén på forskningen inte förändras drastiskt mellan åren och jag skulle därför också förvänta mig ett relativt jämnt tillflöde av forskningsmedel över långa perioder. Antalet anställda och verksamhetens omfattning bör generera en ”medelvärdeseffekt”, dvs med stora ”stickprov” bör man vid varje dragning i anslagslotteriet alltid hamna nära ”rätt” värde.  De senaste åren har vi dock upplevt en påtaglig minskning i tilldelningen av anslag från både VR och Formas och årets utfall som blivit kända de senast veckorna understryker detta med kraft. Dessa förändringar är inte möjliga att hänföra till en plötslig och drastisk sänkning av forskningskvalitén vid vår institution utan måste istället förklaras med förändringar i forskningspolitiken, förändringar i mängden forskningsmedel och hur dessa fördelas.

Universitetens och högskolornas totala intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå har under åren 2008-2012 ökat med 19 % i 2012 års penningvärde, de externa intäkterna med hela 21 % (Universitetskanslersämbetet Rapport 2013:7). Denna positiva utveckling återspeglar sig inte i ökad tillgång på forskningsresurser vid Biologiska institutionen och vad gäller vår tilldelning från VRs öppna utlysning är utvecklingen den motsatta:

  • 2012 sökte vi 262,5 miljoner, tilldelningen blev 49,6 miljoner (18,9%). Av 49 ansökningar beviljades 15 (30%).
  • 2013 sökte vi 297,8 miljoner, tilldelningen var 23,1 miljoner (7,7%). Av 46 ansökningar beviljades 8 (17,3%).

Beviljningsgraden för Biologiska institutionen är i och för sig ändå hög jämfört med VRs genomsnitt – men så har det varit länge historiskt sett. Inom den ekologiska delen av nuvarande institutionen har vi under långa perioder legat på mellan 25 och 30% beviljningsgrad och om inte vår relativa kvalité plötsligen rasat så är detta vad man kunde ha förväntat sig även i år. Förbrukning av VR-medel vid institutionen under 2013 kommer att bli cirka 45 miljoner vilket stödjer min uppfattning att en ”normal” tilldelning borde ligga på 45-50 miljoner.

Någonting har emellertid hänt och konsekvenserna är dramatiska. Redan 2012 var det flera av våra internationellt väletablerade och högpresterande forskare, trogna ”kunder” hos VR, som inte fick anslag. I år var antalet som blev utan anslag ännu högre. Någon som hade fallit ut systemet tidigare lyckades visserligen komma tillbaka men tendensen är tydlig: högt meriterade och väl presterande professorer i åldern 50+ förlorar i många fall sina VR-anslag i den rådande konkurrensen. Vi får därmed ett antal personer på lönelistan som saknar medel för att kunna bedriva forskning. Detta är dåligt använda resurser.

Även bland de yngre sjönk framgången i jämförelse med de senaste åren. Under de kommande åren kommer de forskare som fått avslag under 2012 och 2013 – men som ”normalt” borde ha fått utdelning – att konkurrera med de forskare som redan tidigare stod i tur att söka anslag 2014 och 2015. Vi kan således förvänta oss ännu sämre procentuellt utfall under kommande år om inte beloppen som fördelas (i vad som tills helt nyligen var) VRs ”stora utlysning” ökas kraftfullt. Det behövs en ordentlig återställare, en ökning till 3-4 gånger årets belopp för att begränsa skador som redan är ett faktum.

Vad som är en rimlig beviljningsgrad kan naturligtvis diskuteras men klart är att den nuvarande siffran parad med de små genomsnittliga anslagsbeloppen förändrat forskningens förutsättningar och påtagligt försämrat arbetsförhållandena vid en institution som vår.

  • Vad räcker ett årligt VR-anslag på 700 000 till i dagens kostnadsläge?

De nominella satsningarna på forskning och forskarutbildning i Sverige må ha ökat sedan 2008 men anslagens köpkraft har de facto urholkats dramatiskt, exempelvis genom att stipendier på statsbudgetmedel inte längre får användas för försörjning av post docs samtidigt som utbildningsbidragen tagits bort som försörjningsform för forskarstuderande vid Lunds universitet. Tillkommer så principen om ”full kostnadstäckning” som innebär att 1/3 av köpkraften omedelbart kan räknas bort. Att de externa anslagsgivarna, i synnerhet de statliga, bidrar till de institutionsgemensamma forskningsomkostnaderna är väl i och för sig inget konstigt och kan motiveras och försvaras på principiella grunder, men att forskningsråden (och de privata finansiärerna) skall tvingas bekosta universitets centrala excesser är svårsmält.

Den låga beviljningsgraden har fått en rad katastrofala följder:

  • Peer review systemet hotas. Var hittar man ojäviga, kompetenta granskare när beviljningsgraden ligger på 10-15%? I det system som tillämpats och tjänat oss förhållandevis väl under många år har beredningsgruppernas ledamöter hämtats bland de forskare som finansieras av VR. Om beviljningsgraden sjunker ytterligare finns inte många ”peers” att rekrytera för granskningsuppdragen.
  • Transaktionskostnaderna (den tid som läggs ner på att söka pengar, granska, avslå och bevilja ansökningar och att driva ”politik” kring rådets verksamhet) blir betydande i förhållande till anslagen och deras mervärde för forskningen. När överstiger kostnaderna för utdelning kvalitetsvinsterna som görs genom att forskningsmedel fördelas efter extern granskning och i konkurrens? Har vi kanske rent av redan passerat den brytpunkten?
  • Satsningen på yngre forskare riskerar bli mycket kortsiktig eftersom sannolikhet att få förnyat anslag när vederbörande blivit några år äldre är låg. Att satsa 1/3 av anslagen på yngre forskare bygger problemen för framtiden. Anslag till yngre forskare kan sökas upp till 7 år efter disputationen. För den framstående doktorand som disputerar vid 30 års ålder och får ett anslag vid 35 så räcker dessa pengar till 40 års ålder. Därefter hägrar 27 år som forskare tills pensionen infaller, 27 år med ständig kamp för krympande medel.  Hur ser modellen ut som ligger till grund för dimensionering av VRs olika utlysningar?
  • VRs öppna och fritt sökbara ”stora utlysning” krymper samtidigt som fantasifulla summor pengar styrts över till olika ”strategiska” satsningar. Detta leder till en stor ryckighet i anslagstilldelningen vid en forskningsintensiv institution. En viss forskningsmiljö/forskargrupp kan vara välfinansierad ena året för att nästa år sakna anslag. Flera dragningar i det stora lotteriet med många medelstora anslag leder sannolikt till högre kvalité än ”strategiska satsningar” med ett fåtal jättevinster. Jag är vän av mångfald och det är bra att det finns olika typer av finansiärer och anslag, både stora och små. Det är bra att det finns anslag att söka både för forskningskonsortier, etablerade forskargrupper, enskilda forskare i karriären och nydisputerade. Men forskning är en långsiktig verksamhet och de senaste årens ryckighet i finansieringen liksom urholkning av rådens öppna utlysningar är förödande. Om målet är att skapa ökad kvalité så är det mesta i den rådande forskningspolitiska trenden feltänkt.

Att VRs anslag till yngre forskare bara tillåter finansiering av ¾ av kostnaden för en tjänst är ett exempel på ett annat problem som dock platsar i denna klagosång. I värsta fall kommer den framgångsrike yngre forskaren att uppfatta sig själv – och uppfattas av andra – som en belastning för den mottagande institutionen. Att frigöra resurser för att kunna ta emot en yngre forskare kan i värsta fall innebära att äldre, erfarna och alltjämt produktiva forskare/lärare måste sägas upp. Vad ger det för signal om framtiden för den åldrande yngre forskaren? Och varför skall en statlig forskningsfinansiär som VR få ställa tvingande krav på medfinansiering som innebär att vi på en universitetsinstitution måste ta andra finansiärers bidrag i anspråk för att bekosta VR-projekten?

Lösningen då? För att trygga ett gott klimat för universitetsforskningen i Sverige krävs en kraftfull förstärkning av resurserna till VRs ”stora utlysning”. Detta kan ske genom att de aviserade tillskotten till forskningsfinansiering under de kommande åren styrs hit istället för till olika specialsatsningar och innovationsprojekt som fått växa ohämmat under senare år. Alternativt måste befintliga medel återföras från olika specialsatsningar till den stora utlysningen:

VRs stora utlysning bör tillsammans med fakultetsanslagen vara grundbulten i finansieringen av den nyfikenhetsdrivna forskningen i Sverige.

 Semlor utan innovationer

 

Ps. För säkerhets skull måste jag kanske tillfoga att jag själv är relativt framgångsrik,  stadig ”VR-kund” sedan 1980-talet och lyckligt lottad även i 2013 års utdelning. Även den lyckligt lottade bör dock med lätthet kunna se systemets avigsidor. Av en forskare krävs ju normalt att kunna hålla mer än en tanke i huvudet  samtidigt. Ds

02
Jul 13

”Sommartider, hej, hej….”

Det trillande in e-post från Vetenskapsrådet i går. Annars har flödet av e-post tunnats ut lite så här i sommartider. Skönt. Skönt med Sommartider,tider för eftertanke, för ledighet och familj, konferensresor, forskning….

Men så kom plötsligen denna annonsering av

 Bidrag inom rådsprofessorprogrammet

”Syftet med programmet är att skapa förutsättningar för de mest framstående forskarna att bedriva långsiktig forskning med stor potential och stort risktagande. 

Vetenskapliga genombrott förutsätter tid och resurser, mod, risktagande och i många fall gränsöverskridande forskningsprojekt. Med detta program vill Vetenskapsrådet ge de mest framstående forskarna långsiktig och substantiell finansiering för att initiera nydanande projekt med stor potential att åstadkomma vetenskapliga genombrott.

Inom denna bidragsform kan du söka för forskning inom ett nytt ämnesområde eller ny inriktning. Det är inte heller ett hinder att byta lärosäte. Vetenskapsrådet främjar jämställdhet och rörlighet inom forskningen. 

Vetenskapsrådet kommer att bevilja högst tio bidrag inom rådsprofessorprogrammet.”

 

Det låter ju som en attraktiv möjlighet för den som har nyskapande idéer, något som borde gälla för de flesta forskare, men vem kan egentligen söka?

Sista dag för ansökan 2013-09-10

 Som ett blixtnedslag från en klar sommarhimmel. Mer eller mindre.

Ett första krav för att kunna söka tycks alltså vara att man inte har något speciellt inplanerat de kommande två månaderna, inget sommarlov, inga konferensresor. Helst skall man väl ha en färdig ansökan liggande i byrålådan som kan återanvändas. Fast det kanske inte blir så nyskapande?

Huruvida jag själv är framstående nog för att skicka in en ansökan kan vi lämna därhän för tillfället, men jag tror inte att min planering (sommarlovet börjar på måndag; skrivande av försummade bokkapitel, forskning, umgänge med familj och vänner, konferensresa till Australien…..) skiljer sig så värst mycket från mina välmeriterade kollegors. Några av dessa är dessutom kraftigt uppbokade de kommande månaderna med arbete för VR i olika beredningsgrupper. För egen del drar sedan höstterminen igång den 1 september med forskning, löneförhandlingar, fakultetsinternat, handledning. Och sedan är det plötsligen den 10 september.

Sommarlov är ju förstås väldigt ”omodernt” och kanske inget som platsar i den moderna forskningspolitiken. Fast om nu någon tror att universitetsforskning är ett vanligt arbete med reglerad arbetstid och semester så blir det istället tal om kompensationsledigt för ackumulerad övertid och minst 4 veckors sammanhängande semester.

Men kanske krävs det inte så mycket av en ansökan som denna inom ”rådsprofessorprogrammet”? Kanske är en ansökan något som ”de mest framstående forskarna” förväntas svänga ihop på lediga stunder eller under flygresor? Jag tillåter mig dock att tvivla.

Även ”framstående yngre forskare” kan få hjälp med att fylla ut sin sommar. Syftet med detta bidrag – som också det är öppet för ansökan t o m den 10 september – är att finansiera anställningar och forskningsmedel för de allra främsta yngre forskarna sex till tolv år efter doktorsexamen”.  

Jag måste säga att jag häpnar över dessa plötsliga utlysningar och den perfekta “tajmingen”. Har Vetenskapsrådet fullständigt tappat kontakten med forskarna och forskningen? Förklaringen är väl som så ofta den senaste tiden att utlysningarna har varit i säck innan de kom i påse. Jag har kommenterat ”elitsatsningarna” när de aviserades av utbildningsministern (http://spegellandet.blogg.lu.se/elit-hit-och-dit-men-lite-odmjukhet-skadar-inte/) men var då inte synsk nog att förutse tidpunkten för utlysningarna. Det kunde bli värre.

”Sommartider, hej hej, sommartider
(Sommartider)
Jag känner det är nå’nting på gång
(Sommartider)
(Sommartider)”

Ps. Ett anspråkslöst förslag: Minimera dessa specialutlysningar förenade med allehanda randvillkor! Som forskare skall du inte bara hinna söka pengar utan helst också hinna forska. Lägg pengarna i potten för fördelning i forskningsrådens ordinarie utlysningar. Det skulle ge beredningsgrupperna möjlighet att dela ut substantiella anslag till ett antal forskare, utan extra ansökningar och granskningsarbete. Det skulle spara tid för forskarna i deras dubbla roller som sökande och granskare av kollegornas ansökningar och det skulle minska administrationskostnaderna. Ännu effektivare och ännu mera forskning för pengarna kunde de blivit om den som fått en professur i öppen konkurrens också fick ett driftsanslag utan vidare ansökan, det kunde kanske rent av öppnat för ”nydanande projekt med stor potential att åstadkomma vetenskapliga genombrott”. Ds

25
Jan 13

Matteus 7:12

Jag har just påbörjat ett andra treårs-mandat som prefekt för Biologiska institutionen. Den första perioden var ganska lyckad – åtminstone på det vetenskapliga planet. Det känns som att det gått någorlunda att kombinera prefektskapet med forskningen. Sikta högt, men tro inte att det går att undvika hårt arbete. Några frågor och forskningsproblem som sysselsatt mig länge fick äntligen sina svar. Men publiceringar uppvisar ju alltid en eftersläpning i förhållande till forskningsresultaten. Prefektskapets inverkan på egen och andras forskning och utbildning kan inte mätas förrän om många år. Om ens då. Resultatet av det dagliga prefäktandet får tills vidare andra bedöma men det känns bra att inga krav rests på min avgång. En av företrädarna sa till mig ”att vara prefekt är att åka slalom i regelverket”. Det har onekligen sina speciella utmaningar. Mentorn får tills vidare vara anonym men kommer kanske och besöker mig i fängelset.

Den som läser Spegellandet kan snart sluta sig till att jag anser att de flesta problemen kommer uppifrån. Det kan så lätt bli fel när makt hamnar i fel händer. Även när avsikterna är de bästa så hade det i många fall varit bättre om det gjorts lite mindre och framför allt med fokus på rätt saker. Det är därför aldrig fel att se sin egen roll och sitt eget agerande i lite kritisk belysning. Utan vivel är jag inte riktigt klok tänkte Tage Danielsson från roten.

  •  Varje tjänsteman, varje organ, varje förtroendevald men speciellt varje chef förleds lätt att förstora upp betydelsen av det egna uppdraget. För att motivera sin existens hittar man på en massa förment viktiga uppgifter som andra personer/organ inte anses kunna utföra. Det egna uppdraget har en tendens att svälla och med det den omgivande byråkratin.
  •  Både inom universitetet och i omvärlden är det sedan många år väldigt inne med ledarskap. Det ges ut tidningar riktade till Chefen, det krängs ledarskapskurser till höger och vänster och när jag läser tidningar och vittjar e-posten kan jag ibland få för mig att det går flera coacher och gurus på varje arbetande människa. Rektorer utses med hjälp av rekryteringsfirmor. Som tillträdande prefekt måste man skriva på att man skall genomgå prefektutbildning och delta i ledarskapsutbildning. Men är inte det s k professionella ledarskapet gravt överskattat? Inom akademin finns det många goda skäl att återgå till ett kollegialt ledarskap. Med all respekt för all annan duktig personal: Universitetet är dess lärare och forskare – inte dess ledning och inte universitetshuset.
  •  En återgång till ett kollegialt ledarskap försvåras dock av existensen av det ledarskapsindustriella komplexet som vuxit fram under de senaste 20 åren, personer som när uppdragen tar slut inte har så mycket att tillföra kärnverksamheten och därför hungrigt letar nya uppdrag. Genom beslut i ledande positioner skapar de sin egen efterfrågan. De som agerar på hög nivå i en hierarki har i allmänhet befordrats dit. Enligt Peter´s princip tenderar vi faktiskt alla att befordras till vår inkompetensnivå. Ibland går det fort. Ibland tar det längre tid. Men få har förstånd att kliva av i tid. Något att tänka på i det egna chefsskapet.

En av fördelarna med det roterande kollegiala ledarskapet är att ledaren är väl förtrogen med verksamheten och utan större svårighet kan föreställa sig konsekvenserna av olika handlingar och beslut; vilka förväntningar skulle du själv som arbetare i herrens vingård ha på herrens agerande? Ej heller behöver organisationen dra på sig några fantasifulla löneutgifter eller dyra fallskärmar. Efter fullgjort uppdrag är det fullt naturligt att återgå till kärnverksamheten. Merkostnaden för universitetet är möjligen att underlätta återgången med forskningsstöd – men det är ju en satsning direkt in i kärnverksamheten.

Det kändes lättare att ta på sig uppdraget som prefekt första gången för drygt tre år sedan än att nu gå på en andra period. Men visst är det fortfarande roligt – om än inte alltid hela dagen och inte alla dagar! Jag är alltså tacksam för det förnyade förtroendet, frekvent uppskattning från kollegor och avsaknaden på artikulerat missnöje men är samtidigt inte så naiv att jag tror att man i längden kan tillfredsställa alla. Studenters och doktoranders perspektiv är ibland andra än forskarnas och lärarnas och ofta påfallande ”fackliga”. Den tekniska och administrativa personalen får ibland ta smällar när lärares och forskares överdrivna ”akademiska frihet” innebär bristande ordning och reda. Eller när nya administrativa pålagor rullas ut från högre ort utan förslag på vad som skall sorteras bort bland de tidigare för att få tid- och resursekvationen att gå ihop.

Jag går till varje ny arbetsdag med ett stort mått av ödmjukhet. Det känns tryggt att veta att trots den strategiska forskningspolitiken rullar forskningen på ganska bra. Det finns alltså alternativ till att fortsätta som prefekt, nämligen att återgå till kärnverksamheten. Så länge universitetet finns kvar och anslagslotteriet inte slår helt fel. Men hur skönt och produktivitetsbefrämjande i kunskapsfabriken hade det inte varit med en stabilare och mera långsiktig finansiering av forskning på eget programansvar? Forskningspolitiken har efter det kalla krigets slut tagits över av innovationsivrare och New Public Management. Ekonomistyrning, innovationer, mångfald, kvalitetskontroll och autonomi kunde ha bidragit med något gott men betyder med fel ledning mest mera trubbel för forskaren. Om framtiden för svensk forskning blev jag nyligen inbjuden att skriva en kort kommentar i ämnet i Vetenskapsrådets nättidning Curie och bidraget till diskussionen publicerades den 24 januari.

- Det är hög tid att på allvar ifrågasätta de nya sanningarna!

Vi ses i cafeterian den 1:e februari.  Nygamla sanningar. Men kunde någon förutse omfattningen? (Tack Olle Söderman för historiskt inspel. Året var 1972. Jag var 16 år då, på det sjuttonde, och hade ännu inte anlänt till den akademiska bondbyn).

Vi ses i cafeterian den 1:e februari. Nygamla sanningar. Men kunde någon förutse omfattningen? (Tack Olle Söderman för historiskt inspel. Året var 1972. Jag var 16 år då, på det sjuttonde, och hade ännu inte anlänt till den akademiska bondbyn).

22
Sep 12

“Ständigt denna Vessla”

Jag trodde när jag sjösatte Spegellandet för snart tre år sedan att ämnena skulle bli lite mer varierande men verkligheten tog snart över drömmarna.

I Sydsvenskan den 15 september  kunde man läsa att Pia Kinhult Region Skåne utsett Sven-Otto Littorin som någon sorts “telekomissarie”. Uppdraget är bl a att han genom sina politiska kontakter skall vigga pengar från Stockholm för de regionala åtgärder som kan krävas med anledning av personalminskningarna på Sony i Lund. Mottagandet av nyheten bland branschfolk och folk som eventuellt vet bättre än jag verkar blandat. Om syftet är att locka regeringen att satsa pengar i regionen så får man hoppas att Sven-Otto Littorin fortfarande är en populär person och någon som man lyssnar på i regeringskretsen trots den lite snöpliga sortin sommaren 2010.

Ur “Ture Sventon i London”. Ville Vessla kan anas bakom gardinen

Pia Kinhult har fått kritik för beslutet och för att anställa en partibroder - fast något parti skall väl en politiker tillhöra och moderaterna är ju ett av våra större partier? Vid läsning av Rektorsbrevet som kom den 17 september förstår jag att Pia Kinhults roll i sammanhanget dessutom är betydligt överdriven:

 

Styrgruppen med anledning av varslen på SONY mobile

består av Mats Helmfrid från Lunds kommun, Pia Kinhult från Region Skåne och universitetsrektor Per Eriksson som tagit initiativet till styrgruppen och till att koordinera arbetet via Mobile Heigths och dess VD Mats Ekstrand. Vi räknar med att formellt inrätta och knyta gruppen till FIRS, Forsknings- och innovationsrådet i Skåne. På en privat middag i Stockholm mötte Per Eriksson förre arbetsmarkandsministern Sven-Otto Littorin och samtalet kom in på läget i Lund med anledning av varslet från SONY Mobile. På direkt fråga om Sven-Otto kunde tänka sig att hjälpa till var svaret ja. Efter avstämning med Mats Ekstrand framfördes förslaget till Pia och Mats som också bejakade det. Nu har Region Skåne gått vidare och ställer upp med finansiering för hans uppdrag vilket är utmärkt. Han är också numera också en utexaminerad ekonom från Lunds universitet.

Privatdetektiv Sventon hade nog konstaterat: “Staden är jämförelsevis liten, åtminstone för att vara så stor”. 

Jag hade nästan glömt bort detaljerna men Rektors påpekande om Sven Otto Littorins meriter – “numera också en utexaminerad ekonom från Lunds universitet” – får mig att tänka efter: Hur var det med de akademiska meriterna? Var de inte föremål för granskning och diskussion? Det handlade visst om vårdslös redovisning i ett CV?

”En sådan examen är inte värd någonting i Sverige, säger Lars Petersson, chef för avdelningen för bedömning av utländsk utbildning på Högskoleverket, till SvD.se

om Sven Otto Littorins amerikanska examen. Sven Otto Littorin sade själv till Expressen, enligt samma källa, att

han upplevde utbildningen som seriös och att han hade kontakt med en handledare. Han besökte dock aldrig universitetet och minns inte var det låg.

Men detta är förstås historia. Numera är alltså Sven Otto Littorin utexaminerad ekonom från Lunds universitet. Lund ligger i Skåne, i Sverige:

Rationalitet, kvalitet och engagemang genomsyrar verksamheten vid vårt universitet. Den akademiska integriteten är absolut. Det är högt i tak för åsikter och debatt. Respekt för argument och saklighet styr verksamheten. Vi befrämjar kritiskt tänkande och fri tillgång till forskningsinformation. Vi har en innovativ och kreativ universitetsmiljö med utrymme för förändring och möjlighet till utveckling för vår personal. Humor, nyfikenhet och engagemang är nyckelord.

Mina understrykningar, annars allt enligt LUs strategiska plan för 2012-2016. Trådarna löper samman till en väv, samtalsämnen för privata middagar och ämnen för kritisk granskning flödar. Nyfiket och engagerat. Med humorn i högsätet men kanske kan man ändå hålla sig för skratt.

 “Ett intressant fall på det hela taget”!

12
Sep 12

Mera pengar! Men vad säger egentligen högste chefen?

Det verkar ju vid snabb genomläsning som om regeringen verkligen avser att satsa betydande summor på forskning (och innovation). Per Eriksson sammanfattar promemorian i positiva termer vad gäller effekterna på Lunds Universitet. Hela promemorian hittar du här för detaljerat studium. Hann på morgonen dock bara med att studera återrapporteringen i massmedia:

De höjda anslagen ska också locka världsklassforskare till Sverige. Björklund menar att Sverige måste bli bättre på spetsforskning. Därför får Vetenskapsrådet 75 miljoner kronor som ska användas för att bland annat betala toppforskare internationellt gångbara löner.

- Man måste ibland betala vad många betraktar som osvenska löner. Om en forskare får fyra gånger mer i lön än universitetets rektor så blir det kontroversiellt, säger Björklund.” (Pappersupplagan av SvD idag den 13 september 2012, sid 10).

Rektorn för ett ledande svenskt universitet har väl runt 110 000 i månadslön. Ett snabbt överslag: 4×110 000 = 440 000 i månaden eller i runda svängar 5,5 miljoner om året. Förutsatt att svenska forskare av idag inte är alldeles värdelösa anar jag fröet till en viss löneglidning  framöver.

Är det så dumt som det verkar eller är utbildningsministern felciterad?

05
Sep 12

Elit hit och dit – lite ödmjukhet skadar inte

Utbildningsminister Jan Björklund skrev i Dagens Nyheter den 30/8 om regeringens satsning på s k elitforskning i den kommande forsknings- propositionen. Min kommentar i form av en bloggpost här på Spegellandet har nu legat på min dator i nästan en vecka. Jag har tvekat att publicera eftersom mina tankar i ämnet skulle kunna uppfattas som gnälliga:

-       Här aviserar högste chefen mera pengar till forskning och så knorrar en enkel prefekt över anslaget!?

Men även om utspelet säkert är välment och andas ”mera pengar” så känns retoriken redan i förannonseringen ”tröttsam”. Och delar av inriktningen kan nog på mycket goda grunder ifrågasättas. Risken för ännu mera strategisk forskningspolitik, nobelpristävlan, utvärderingsraseri, pseudokvantiteter och randvillkor är mer än överhängande , kanske rent av redan en realitet.

Den som inte orkar ta sig igenom min långa bloggpost om utbildningsministerns våta drömmar som jag nu publicerar  kan kanske nöja sig med Henrik Berggrens kortversion på samma tema i DN idag (http://www.dn.se/nyheter/jan-bjorklunds-forskningspolitik-ar-humbug?a=) och få en roligare historia på köpet:

 Enligt vanligtvis otillförlitliga källor fanns det en gång i tiden planer på att införa gondoler på Fyrisån i Uppsala.

Frågan diskuterades livligt i kommunfullmäktige men mötte opposition på grund av kostnaderna. Då reste sig en slättbonde och förklarade att han hade en enkel lösning:

– Jag tycker vi skaffar en av varje kön och låter naturen ha sin gång.

Denna gamla historia rann för mig när jag läste Jan Björklunds debattartikel om regeringens forskningspolitik i förra veckan (DN 30/8).

När jag kämpat mig igenom den floskulösa retoriken insåg jag nämligen att vår forskningsminister är lika obekant med forskning som ovan nämnde Uppsalabonde var med venetiansk vattentransport.

I denna inledning och i några därpå följande stycken ger Berggren uttryck för samma skepsis som jag själv utvecklar nedan. Så vad skrev alltså Björklund i DN? Jo:

Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte varit fint att satsa på ”elit”.

Hur lång tid är ”lång tid”? Erlanders forskningspolitik var nog förhållandevis framgångsrik. För sin tid. Och en hel del ”elit” genererades. Även före socialdemokratins inträde på scenen var svensk forskningspolitik – om det nu är forskningspolitiken som bäddar för de vetenskapliga bedrifterna – internationellt sett framgångsrik. Jag tänker på exempelvis Linné och hans lärjungar, jag tänker på Fries, Agardh, jag tänker på alla av svenska kemister upptäckta grundämnen. Men det var ju länge sedan. Mycket länge sedan. Långt före den strategiska forskningspolitikens tidevarv. Oavsett om forskningspolitiken (med eller utan inslag av jantelag) varit socialdemokratisk eller folkpartistisk så har politikerna i några decennier nu varit ganska överens om att forskarna skall “klämmas åt” för politikerna vet bättre än forskarna hur bra forskning skapas.

Jan Björklund räknar upp fyra inslag i den nya propositionen som alla bör synas i sömmarna:

1. Elitprogram för yngre forskare. Ska vi locka de skarpaste individerna till en forskarkarriär och förmå dem att vilja stanna där måste förutsättningarna vara goda. För yngre forskare måste det finnas tydliga karriärvägar och möjligheter att bygga upp sin egen forskning. Det handlar om att forskarna ska kunna pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare.

Någon måste ha utrustat utbildningsministern med en ovanligt kraftfull kristallkula. Det är inte alltid så självklart i ett tidigt skede vilka som utgör “de skarpaste individerna”, ”de allra bästa forskarna”, ”de allra duktigaste forskarna”. Av skrivningen att döma finns dessa -”de allra bästa” -dessutom utanför den krets som idag slår in på forskarspåret eftersom de i framtiden skall “lockas“. Räcker det inte med en uttalad ambition att satsa på de bästa yngre forskarna? Jag tror (rent av vet) att om man alltför självsäkert plockar ut ett mycket litet fåtal så är risken stor att man missar ett stort antal andra begåvningar. Och med säkerhet kommer några av ”de allra bästa” i historiens ljus visa sig vara blindgångare. Däremot bör väl samarbete med tidigare handledare som så duktigt fostrat de allra bästa i nästa generation uppmuntras? Inte misstänkliggöras.

Därför ska de allra duktigaste yngre forskarna kunna få ta del av ett nytt elitprogram som skapas hos Vetenskapsrådet. För detta kommer regeringen att föreslå 50 nya miljoner kronor per år. Vetenskapsrådet förutsätts använda lika mycket av sina befintliga anslag. Forskningsprojekt sträcker sig oftast över ett antal år. Det innebär att Sverige under en tioårsperiod satsar närmare en miljard kronor enbart som stöd åt de allra duktigaste yngre forskarna.

För min del tror jag mer på fler “dragningar i lotteriet” med något mindre vinster. Medelvärdet kommer då att närma sig “det rätta värdet”. Jag är inte säker på att just rekrytering av ”de allra bästa” är det nuvarande systemets akilleshäl!  Sedan har vi det förargliga problemet att vi alla blir äldre, även de yngre forskarna. Förr i tiden gick gränsen för ”yngre” någon stans i 40-årsåldern och vid docentkompetens. Efter 40 skall de konkurrera om resurserna med framtidens yngre forskare. Det kräver en genomtänkt dimensionering av systemet inklusive funderingar om vilken andel som skall sorteras bort på varje steg i karriären.

 2. Rekrytering av internationella forskare. Forskning är en internationell verksamhet – både kunskap och individer förflyttas snabbt över gränser. För att skapa bästa möjliga forskning i Sverige måste vi kunna locka duktiga utländska forskare hit. Sveriges andel av världens befolkning är drygt en promille. Det betyder att långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige. 250 miljoner kronor per år föreslås för att landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten, och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Regeringen satsar därmed närmare 2,5 miljarder kronor under en tioårsperiod till detta.

Denna satsning skrämmer mer än den inger tillförsikt. Om forskning är en internationell verksamhet och antalet duktiga forskare är konstant så rör det ju sig om ett nollsummespel och därmed är utbildningsministerns internationella retorik ett utslag av nationellt snarare än internationellt tänkande. Om Sverige rekryterar fler av de allra bästa så lär dessa minska i omvärlden. Erfarenheten av rekrytering av utländska “primadonnor” vid exempelvis medicinska fakulteten i Lund är nog inte heller så god. Skall vi rekrytera utifrån så skall vi främst rekrytera “yngre” som ges en möjlighet att växa och etablera sig i Sverige. Vad gäller Rektorernas förmåga att framgångsrikt “handplocka” är jag gränslöst skeptisk – och kritisk. Rekryteringar skall definitivt INTE göras av Rektorer som i dagens akademiska system i tilltagande utsträckning tycks rekryteras utanför forskarsamhället.

3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.

- Detta låter faktiskt ganska bra – men stryk “eliten”! Naturligtvis skall resurserna fördelas dit där de gör bäst nytta. Satsa mer pengar på de forskare som rankas högst i Vetenskapsrådets vanliga utlysning.

Det behövs ingen särskild “elitsatsning” med en uppsättning besvärande randvillkor. Inga nya utvärderingar. Däremot behövs ett strategiskt tänkande på de svenska universitetsinstitutionerna för att den externa forskningsfinansieringen inte skall resultera i en spretig sammansättning av ett antal individualister med ringa intresse för undervisning och den tredje uppgiften….. Det går att vända på nästan allting!

 4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. En stor del av statens forskningsanslag, mer än 13 miljarder kronor per år, går direkt till landets universitet och högskolor.

Men det måste finnas ekonomiska incitament för forskare och lärosäten att sträva efter högre kvalitet. Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras. Därför ska forskningsmedlen fördelas utifrån kvalitet. Den forskning som får internationellt genomslag ska belönas, liksom den som förmår attrahera medel också från andra finansiärer.

Jag har aldrig riktigt förstått hur ett sådant system förväntas fungera i praktiken. Det som är sämre förväntas att bli bättre genom att pengarna omfördelas så att de som är bra får mer och de som redan är dåliga får mindre? Jag är ingen vän av ekonomistyrning av offentlig verksamhet (men den första att påtala att vi skall vara aktsamma med skattebetalarnas pengar). Nej, fördelning av medel bland universitet och högskolor är i stora stycken politiska beslut. Exempelvis bör med största säkerhet en del mindre högskolor läggas ner och om man ser till vårt ämne – biologi – så borde antalet lärosäten med biologiutbildning aldrig ha fått växa till dagens antal. Utsvältning genom ekonomistyrning är ingen bra metod. Och de stora universiteten bör vara systemets grundpelare. Nedläggning av biologin i Lund ingår inte i mitt framtidsscenario.

 En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier. På så sätt driver vi på för högre resultat.

I Jan Björklunds skrivning anar jag genast bruket av “bibliometri”, “genomströmningsstatistik” och andra metoder för att försöka omsätta kvalitét (ett komplicerat mått) i förenklade kvantitativa mått. Pseudokvantiteterna igen! (se exempelvis s http://allmanmedicinbd.se/2011/04/29/s-e-liedman-hets-isbn-9789100125240-att-mata-pseudokvantiteter-for-att-styra/). Beteckningen är träffande. Googla gärna ”pseudokvantiteter” eller rent av läs Hets av S E Liedman (ISBN: 9789100125240). Boken behandlar förtjänstfullt många av problemen med att mäta kvalité. Däremot levererar den – lika lite som Jan Björklunds DN inlägg – några övertygande lösningar.

- Vågar man hoppas att regeringen i själva forskningspropositionen lägger det partipolitiska tjattret åt sidan och hamnar mera rätt?

07
Jun 12

Fel perspektiv

Diskussionen inom Lunds universitet om Rektors engagemang i Medicon Village beskrivs i måndagens Sydsvenska som en motsättning mellan å ena sidan ”en innovationsdriven universitetsledning som fångar chanser när de dyker upp. På andra sidan en stor och traditionstyngd organisation som vill vrida och vända på alla frågor innan beslut fattas”. Från min synpunkt sett är detta inte en korrekt beskrivning av motsättningen. ”Fångar chanser” låter positivt, ”stor och traditionstyngd” låter negativt. Jag bjuder inte på de valörerna. Problemet är inte Per Erikssons intresse för innovationer utan hans bristande kunskaper om och respekt för universitetets kärnverksamhet och väsen. Det är oftast välgörande med lite friska fläktar och man skall försöka fånga tillfället men Rektor drar fram som en bordsfläkt i en omonterad frimärkssamling. Dyrgripar eller trivialiteter kvittar lika. Bara det snurrar.

Jag tycker det är bra med innovationer och jag vill gärna medverka till att all cancer kan botas och helst inte uppkommer alls. Stiltje är inte bra men ändå bättre än att drivas av vinden i fel riktning. Rågången måste vara klar mellan universitetet och de kommersiella intressena och fakulteternas olika uppdrag måste respekteras. Tekniska högskolans näringslivsorientering, medicinarnas uppdrag att bota, och naturvetares och humanisters fokus på nyfikenhetsdriven forskning, kritisk analys och bildning måste kunna samsas. De olika verksamheterna har olika förutsättningar och man tillvaratar dem bäst genom att tydliggöra detta. Alla kan vi bidra med perspektiv på sjukdom och hälsa. Även juristen och samhällsvetaren. ”Fitness” har inte riktigt samma betydelse för biologen som för medicinaren, men i de flesta naturvetare bor också åtminstone en liten humanist och även bland humanister finns en och annan botanist och entreprenör med miljöengagemang. Forskning och innovation är emellertid olika verksamheter och den tilltagande sammanblandningen är både oroande och förvirrar. Forskningen och utbildningen skall däremot följas åt.

Jag tror det går ganska bra att komma överens så länge inte alltför mycket makt samlas på ett ställe. Universitetet skall styras kollegialt av personer som har kunskap om och förståelse för universitets uppgifter och verksamhet. Toppstyrning och vurmande för vad som kallas ”professionellt ledarskap” är hot mot universitetet. Däremot skall vi ha en professionell administration som servar verksamheten. Nära verksamheten. Så nära som det låter sig göras. I ledningen för ett stort och mångsidigt universitet krävs mycken pluralism, stor lyhördhet och respekt för de professionella medarbetarna.

Och måste jag välja så är det bättre med ett mindre universitet som sysslar med universitetets kärnuppgifter än ett stort universitet där utbildning och forskning marginaliserats till förmån för innovationer och politiska utspel i tiden. Traditionen tynger inte universitetet, tvärtom är traditionen en tillgång när fläkten snurrar som värst.

Det gick som sagt snabbt när det tecknades hyresavtal med Medicon Village. Sydsvenskan skriver:

– Man var beroende av de villkor som bankerna satte upp. Vi vägde för och emot och kom fram till att vi committar oss (sic! min markering) här. Vi vill ju alla ha mer tid, men ibland finns det inte mer tid, säger rektor Per Eriksson.

Vid den tidpunkten var det inte klart hur dyrt det skulle bli att anpassa lokalerna, vilka som ville flytta eller vilken utrustning Astra Zeneca skulle lämna efter sig. Ledningen valde att ta risken.
– Vi visste inte alla detaljer och det var inte avgörande. Det fanns riskkapitalister och fastighetsägare som ville klippa hela anläggningen och vi hade alternativen att antingen ta möjligheten eller inte göra det. Vi hade inga förutsättningar att göra djupare analyser än vad som gjordes, säger han.

Utan djupare analyser: Jag anser att det inte tillhör universitetets åtaganden att agera som en spelare på ”riskkapitalmarknaden”. (För övrigt kan man fundera över vad det är för skillnad mellan kapital i största allmänhet och riskkapital? Mellan kapitalister och riskkapitalister? För båda handlar det väl om att i slutändan tjäna pengar. Vilket ju i och för sig är helt OK i min värld. Som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel.

Skillnaden är kanske vem som betalar om det inte går så bra?

07
Jun 12

Obetald annonsplats

Påmindes av en kollega om existensen av en (annan) intressant Blogg: Lundaprofessorn.  Den har dock den stora bristen att här framförs analyser, åsikter och påståenden anonymt. Anonyma påståenden är antagligen lättare att nonchalera. Och de bidrar inte till ett öppet samtalsklimat där synpunkter ges och tas. Men jag kan ha fel. Kanske tillhör “Lundaprofessorn” de 40 % som enligt den genomförda medarbetarenkäten är rädda för repressalier? Det verkar dock vara hög sanningshalt och i allmänhet träffande analyser och då borde det väl vara mycket högt i tak på ett universitet? Eller kanske är professorn befordrad på lösa grunder? Var och en sin egen professor. Jag känner inte igen hen på bilden men det är en rad läsvärda sågningar som presenteras:  Besök alltså Lundaprofessorn för intressanta inspel!